Då mitt liv i Karungi flyttades till Luleå hamnade jag i Svartösta´n, en arbetarstadsdel som kom till kring Luleälvens mynning och byggdes ut till bostäder åt arbetare på dåvarande Norrbottens Järnverk AB och vi ungar därifrån kallades allmänt för ”negrer” av konkurrerande ”ligor” från Örnäset och Skurholmen, stadsdelar som också var uppbyggda under 50-talet till bostäder åt importerad arbetskraft i första hand från Finland och Tornedalen. Bittra slagsmål utbröt mellan stadsdelarnas ungar, men egentligen före min tid, då jag kom dit hade alla fått så j-la mycket stryk så ingen ville jävlas med ”negrerna”!

Luleå har åtminstone haft två hamnar. Det är Norra hamnen som är den ursprungliga med hamnmagasin, numera bevarade och ombyggda till hemvist åt Norrbottensteatern och med Repslagargatan och Magasinsgatan som mynnar ut i änden på hamnviken dit skutorna löpte in framförallt innan bron över älven kom till. Det är också den Södra hamnen som ligger på andra sidan centralhalvön där malmhamnen låg och dit malmtågen rullade in för att välta ut sin last på banden som tog ner den till båtarnas lastrum.
En period var Luleå en av Sveriges mest frekventerade hamnar och ofta såg man båtar ligga ankrade på redden i södra hamnen i inväntan på en kajplats.
På den tiden hade jag en vuxen kompis som var skeppsmäklare och tog ofta hans motorbåt till skeppen för att ta emot beställningar på förnödenheter men framförallt för att smuggla in cigarretter och sprit till många hugade köpare. Då var jag inte gammal!
Skeppsclerken, Rosendal, gav mig en gång en imponerande uppvisning i smugglandets ädla konst.
Vi hade varit ombord på en båt innanför stängslet vid malmkajen och levererat mjölk i en 25-liters tunna som efter tömningen blev fullproppad med cigarrettlimpor. På väg tillbaka mot grindarna och bilen mötte vi två tullare som var ute på en patrullrunda. Goda råd var dyra och Rosen tog på sig sin mest nonchalanta min. Han jonglerade med mjölkkrukan som om den inte vägde något och lade den till sist över axeln medan han hälsade på myndighetspersonerna varpå vi kunde passera ostörda. En imponerande uppvisning i maskhållning!

Numera har all sjöfart flyttats till Uddebohamnen efter att det trånga inloppet genom Tjuvholmssundet inte längre behöver användas annat än av fritidsbåtar. Idag finns den nya muddrade leden bokstavligen in genom Klubbviken som är ett havsbad ute i skärgården och ett kärt tillhåll för Luleås båtburna befolkning med restaurang och uthyrningsstugor på den ena sidan farleden och LSS klubbstuga med servicehus på den andra.
Jag tror förresten att Luleå är per capita Sveriges båttätaste stad!

Tillbaka till Svartöstaden! På Malmvallen spelade LAIK, Luleå Allmänna idrottsklubb, ishockey. Den stora stjärnan var Lage Ceder, center i en kedja, och laget var väl inte ens mediokert med dagens mått mätt. För oss som spelade i pojklagen var det ändå stora idoler och vi tillbringade många timmar med att skotta rinken ren från snö inför träning och matcher. Skulle ungar göra det idag?

Från Svartöstaden kom också Rudolf ”Rulle” Lindfors som under vintern åkte skidor flera kilometer till Luleå och skolan. Efter juridikstudier i Uppsala blev han redaktör på Norrbottenskuriren och senare värvad till sin stora livsgärning som ordförande för Handelstjänstemannaförbundet. Jag träffade Rulle då han började närma sig 90. Pigg, vital och klartänkt. En människa man blir glad för att få möjlighet att få möta.

Jag började mitt tredje år i folkskolan då jag kom till Svartöstaden. Det var av någon anledning inte så lätt att få kamrater där. Kanske berodde det en smula på att jag tog ställning för en mobbad (ordet mobbad var då ännu inte uppfunnet) klasskamrat, han kallades för ”piss-*****”. Hans far var svårt alkoholiserad och gav pojken stryk utan anledning varje dag. Han klarade inte av att hålla tätt och på vår gemensamma väg hem efter skolan kunde han sätta sig ner i en snödriva och säga: ”Gå du jag sitter här och vilar en stund.” Det han egentligen gjorde var att pissa i byxorna. Han hade alltid en mörk fläck i skrevet.
Hans mor var en varm och fin kvinna som försökte beskydda honom på alla sätt. Hon stod i Pressbyråkiosken och vi fick köpa lösa ”Bill” av henne för 25 öre styck. Det var ju förbjudet men för en tredjeklassare enormt spännande. Rökt hade jag gjort redan i Karungi då vi cyklade till affären ett par kilometer bort för 2 lösa och det gick bra fram till att mamma kände röklukt från kläderna och gav mig en hurril som jag sent skall glömma. Det hade jag nog gjort mig förtjänt av och det är nog enda gången hon har förletts till våldshandlingar.

Plötsligt kommer jag också ihåg en händelse då jag i någon form av barnslig elakhet lurade min gamla skolkamrat. Händelsen är ändå en lärdom som visar att hjärnan är mycket kraftfullare än andra sinnen!
Vi hade kommit överens om att göra en picknick och cykla till Lulviksbadet sådär 2 mil bort på andra sidan stadsviken och över Bergnäsbron som då på 50-talet för övrigt var ganska nybyggd, Sveriges då längsta bro 1 km lång, före den gick det färja över älven.
Vi hade gjort några smörgåsar och jag hade fyllt några stora flaskor med vanlig svagdricka. Väl framkomna började vi dricka ur flaskorna och jag inbillade min kamrat till att tro att det var sprit inblandad. Han var tvehågsen från början då han var orolig för att det skulle märkas då han kom hem men jag lyckades övertyga honom om att den långa cykelturen skulle rensa alla rester. Själv hade jag aldrig smakat sprit och visste inte vilken effekt det hade men då jag efter första flaskan frågade min kamrat om han kände något kunde han berätta att han började känna sig ”lite´snurrig i skallen”. Han blev så småningom ordentligt full på ren svagdricka och det är antagligen den billigaste fylla han någonsin har fått!
Numera är han lyckligt gift och bor inte så långt ifrån mig i ett hyreshusområde. Jag ser honom ibland men han verkar vilja undvika kontakt.

I fjärde klass fick jag chansen att börja spela ett instrument. Det var blockflöjt med en lärare och det var inkörsporten till ett nytt liv. Jag var inte särskilt duktig och det tog flera år innan jag började komma igång med musiken. Jag var ändå så sugen på att spela att jag köpte en trumpet, min stora idol var Satchmo, och jag blev faktiskt så pass bra under åren att jag fick spela 1: a och 2: a trumpet i Luhrarne, Hemvärnets musikkår och några privata band!
Annat kom ändå på den tiden emellan. Efter skolåret hoppade jag, ett år för tidigt sägs det, till realskolan och då jag började komma i puberteten kom andra intressen, typ flickor, att bli mer och mer lockande.

Min första stora kärlek kom en dag efter skolan. Vi bodde på övre våningen i ett hus bakom Rögers charkuteri med en balkong som vette mot gatan. Min mor kom in och sade att det stod tre cykelburna flickor utanför som ville prata med mig. Tvehågsen gick jag ut och fick höra att Ing-Marie ville fråga chans på mig! Jag visste inte ens vad ”fråga chans” var och kunde inte riktigt komma ihåg någon Ing-Marie då jag tror att hon gick i en klass lägre. Smickrad blev jag ändå och vi kom överens om att träffas en smula senare. Det blev en oförglömlig romans. Vi var naturligtvis för unga för att det skulle hålla i längden men hon var redan då en mycket belevad flicka med en resning som många saknar. Vi hade många mycket oskyldiga stunder med pussar, kramar och hålla handen. Jag var så kär i henne så det går inte att beskriva. Ändå inser jag i efterhand att det inte kunde hålla. För oss tog det slut då jag ville få med henne på bio och hon vägrade varför jag istället tog med hennes kompis. Jag fattar fortfarande inte logiken men eftersom jag, totalt oskyldigt, gick med hennes kompis blev det en anledning till att göra slut. Jag har träffat henne ibland nu i vuxen ålder, fortfarande blomstrande och nästan som den söta flickan hon var då.

I Svartöstaden fick jag också genomlida mitt första försök till en sexuell upplevelse. Bakom ”Blackis”, Svartöstadens folkets hus, som fortfarande används och bevaras kärt i minnet av alla oss som har tillbringat många danskvällar där. Där bakom fanns förr en sorts kulvert, förmodligen med militärt ursprung, där manliga dansgäster gömde sina spritflaskor under danskvällarna. Dit tog jag en flicka som jag visste tyckte om mig och som mycket riktigt drog av sig underbyxorna så att jag kunde göra det jag ville. Nu var jag ju inte så erfaren. I själva verket hade jag aldrig försökt förut och det hela slutade väldigt snöpligt. Jag kom underfund med att det inte går att tränga in i en vagina med en penis så slak att den knappt går att pinka med. Hon kunde gå, orörd av mig åtminstone, därifrån.
(Något år senare reparerade jag misslyckandet med andra flickor men det är en helt annan historia!)

I realskolan var jag något av en katt bland hermelinerna. Arbetarungar från lägre samhällsklasser som jag hörde inte hemma bland den mer burgna och välbesuttna borgarklassens gullegrisar. Kanske på grund av att jag var ovanligt beläst eftersom jag hade slukat böcker ända sedan koltåldern hade jag det lätt för mig.
Jag kan inte erinra mig att ha öppnat en enda läxbok under hela min skoltid. Jag kunde ämnet ändå och ägnade tiden till klasskamraternas förtjusning åt allehanda upptåg. Kort sagt var jag en böld i ändan på varje lärare, fick skulden för allt som hände och blev självklart straffad då betyg skulle sättas. Ingen vågade sig ändå på att ge mig underkänt i något ämne och det fanns faktiskt lärare som kunde le i mjugg åt mina upptåg och ha överseende.

En sådan var Kerstin Bergh som jag fortfarande har kontakt med. Hon var då en ung och strålande vacker kvinna som doftade som en vårlig blomsteräng. Oj vad jag var förälskad i henne! Självklart var det en hopplöst omöjlig kärlek på avstånd. Inte vet jag varför hon fattade tycke för mig men nu i efterhand har jag hört på omvägar att hon kallar mig för ”sin favoritelev”. Tänk om jag hade vetat det då jag drömde om henne som mest!

Under den tiden kom jag också underfund med att jag var närsynt. Vi skulle på cykel iväg på en friluftsdag och då vi rullade nerför backen på Sandviksgatan ner mot Bergnäsbron kunde kamraterna läsa vägskyltarna ända ute på bron. För mig var det bara en dimma som blev ett livslångt lidande med i diverse slagsmål sönderslagna glasögonbågar med påföljande bannor av föräldrarna. Bågar var dyra även då!

Tiden i Svartöstaden och på Luleå Högre Allmänna Läroverk var en lycklig och harmonisk tid trots att jag var ett invandrarbarn från Finland. Visst fick jag slåss ibland för att hävda min rätt att vara stolt över mitt ursprung och ofta blev det blodvite och sönderslagna glasögon. Ändå är det en tid som ja minns med glädje och många av mina gamla bekanta från Svartöstaden går fortfarande omkring på Luleås gator och väcker minnen till liv.
Mina gamla kvarter finns kvar även om mycket är ombyggt och renoverat under årens lopp. Ibland tar jag bilen för en resa tillbaka i tiden och minns alla upptåg, alla människor, arbetaridyllen som var sotbeströdd med nedfall från NJA. Ing-Marie finns kvar och idag inne på sitt andra äktenskap, tror jag, men i mina ögon fortfarande den unga söta flickan jag fick pussa och hålla handen med vi älvstranden.
Tänk om vi kunde få vara så oskyldigt lyckliga och oerfarna resten av våra liv.