Vaknar upp varje morgon
Känner någonting ligga där
Funderar än en gång
Om man borde lämna den
Om man borde gå som jag är

Med en suck sliter man sig till den
Valet var redan gjort
Ett ljudlöst smack hörs
När leendet klistras på
När masken sänks över ansiktet

Först skaver det lite
Man vill kanske egentligen inte
För käkarna åt sidorna så det knakar
I skarvarna syns det men skuggorna döljer
I skymingen går det fortfarande att se

Sedan knycker nacken till
Då sitter masken perfect
Tänderna är vita och bländande
Huden solbränd och mjuk
Magen tränad och smal

Solken skiner igen
Fåglarna kvittrar
Världen ler mot alla
Under ytan vilar sanningen
Där faller de osynliga tårarna