Om jag inte får älska honom hårt och svettigt,
ja då kommer håret
ruttna och falla av, tänker jag.
Bolivia, får jag som svar.

Jag bokar biljetter.

Ett arbete hakar upp sig. Han kan inte komma. Eller
han kanske kan komma.
Han tror visst att han kommer men vet inte när.

En vän erbjuder mig sitt skydd i bergen för
det är inte så bra att vara ensam.
Särskilt inte i Bolivia.

Inte annars heller, men
jag vill inte
ha det.

Det är taskigt, men
på det sättet
är det.

På flygplatsen får jag svaret. Han kommer att vara
där.
Det finns ett hotell. Det finns hopp, tänker jag.

Jag tar en buss.
Fler möten med narkotikapolisen på det sättet. Mer
utdragna vyer.
Jag hoppas innerligt att de inte har frågor om snus.
De har de inte.

Det ryktas om strejk. Rörelse i bussen.
Det rycker
och far.
En avslagen oro sprider sig men når aldrig
någon kulmen.

Han tar inte flyget.
Han vill också åka buss. Nej, så var det faktiskt inte.
Ville inte vara skenhelig
i min närvaro. Ja, så var det.
Bussen kommer aldrig
fram.

Det är på riktigt när gruvarbetare strejkar. Det är hunger
och sprängdeg.

Det är också på riktigt där jag står;
på stationen.
Svarttaxi till en plats på en lapp. Ord jag inte vet
någonting om.
Inte någonting alls. Inte ens
hur det skall lukta när jag är framme.
Tänker intensivt:
tänk inte!

På en gräsmatta.
Nioåringen hämtar tjugofyraåringen.
Det sitter en gringo och gråter. Hon går inte att hejda.
Tjugofyraåringen ger också
upp.
Hämtar en vuxen kvinna. Hon som är vuxen
på riktigt.

Jag får följa med till en familj.
Där ligger ett nyfött
barn
i en spjälsäng.

Barnet har sex fingrar på ena handen. Ingen säger någonting
om det.

Det är sånt här jag drömmer om på balkongen.
Det här och lite till.
Får mig att olja vidare.