det brinner på åkern där vi en gång bodde

ett gult hav
av förintelse

raderar minnen, my love

det brinner
i halsen på de som passerar utanför mitt fönster

deras kläder är av plexiglas
och mina blickar rinner av dem




hur reducerar man en människa egentligen
till det här,

hur tar man steget från det som varit
till det som komma skall


svara mig zara,
för ingenting här

ingenting här kommer att få mig
från denna plats



för varje steg jag tar zara
ekar inom dig

där du är nu
utan mig




och jag är en drömmare
det vet jag numera
du påpekade det så gärna

och om du läser det här, zara
ska du veta
att jag inte drömmer om dig längre

om det som skulle ha varit vi
om det
som fanns framför oss, om vi vågat
om vi inte
slitit varandra i stycken

zara,
skriv mig odödlig en dag
när de hittat mig
avslagen
eller nerslagen
för min käft växer för var dag som går

skriv mitt namn
på väggarna
i tunnelbanorna

längs murarna du bygger

och skriv mitt namn
i ditt självmordsbrev, om du så vill


anarki till folket

och propavan till politikerna
i denna
narcissistiska upplevelsekultur
vi stöps i



zara, jag jobbar inatt

serverar ölglas och står i en garderob (du kanske undrar när jag kommer ut, haha)
där backslicks och visa-pojkarna mäter sina kukar i kön

och flickorna vimsar förbi

oh shit alltså, patetiken flödar
det är så fejkat allting



men jag ser att det brinner under huden
på de som dansas på
ska du veta

en gul våg
av förintelse



zara, sjung för mig

en sista gång

fös in mig i hörnet
mellan seveneleven och systembolaget
visa dina bröst
och låt mig lämna dig ensam där


låt mig känna mig en som en man

zara


det var nog aldrig meningen ändå

det hade bara lämnat oss
ihåliga tillslut

som det brukar göra i sådana här
sorters tragedier