Blodröd sol stiger
över dödsskuggans
uppvaknande dal
och bortom min själs fjärran
hör jag ekot av tidens klagan

borta är de flyktiga stunder av dig som
jag för alltid förtärt och jag undgår
inte heller ödets kalla klor
som tidens väsen satt i
lustars döende kött

stjärnors forna glans har
förlorat sina utkämpade slag
och stundom faller himmeln
genom existensens värkande skönhet

skönhet och smärta följas åt
från tidevarv till tidevarv
och vad är blott en mansålder
i kvinnans eviga timglas

alla stora ting
äger kvinnans namn
av moder jord
förlöst
av moder liv
älskad
och min
jordemor jag älskar dig i all evig tid

människans själ är ett vildsint odjur
med regnbågsfärgade tentakler
och den mänskliga själen
är ett delta av floder
strömmande mot frälsning och fördömelse
och lyckan är ett brinnande skepp
på väg mot världarnas avgrund

och jag har mina ord som
sköld mot alla dessa insikter
även om min strid redan är förlorad
och min själ för alltid fördömd
av rättfärdighetns illusioner

människan äga blott sig själv
och ej sin himmels otillgänglighet


men det mänskliga hoppet får aldrig dö