där du gått
nerför backen, över vägen
över fotbollsplanen
och genom skogen,
där ser man spåren
om man tittar noggrant

en ögonfrans
ett andetag
en kyss eller en spottloska

och fastän ingen saknar dig
då du försvinner

fastän inga tårar fälls
som inte torkar snabbt, blir ökenlandskap igen

så ser du småbarnshänder
fingrandes på gulnande fotografier av dig
där du ler in i en kamera
som aldrig lyckades göra dig odödlig
hur brett
du än skrevade



och du kanske undrar
varför jag planterade
en svart ros i gläntan
där du upplevde din första kyss,

du kanske undrar varför jag injicerade gift
och lovade kärlek
med ett leende
likt en urgröpt halvmåne
till alla flickor jag nånsin kom in i,
men inga svar
finns att hämta
inga svar som du skulle tolerera


och du känner hur åldern kryper iväg
idag är du så mycket äldre
så mycket mognare
och vuxnare
än jag någonsin kommer att bli



och du får en rynka
bredvid din blick när du ler
och jag kanske vill gömma mig där
för jag känner mig
lika hemmastadd där, lika efterlängtad
som en bajonett
som sakta hittar sitt hem
i soldatens bröst
och spetsar hjärtat



och jag sjunker här, förstår du?
det river och sliter
det finns ingen frälsning
och symbolerna faller
vagnarna i den här staden
slits isär
och slutstationen är döden för alla


och åren går, en dag finns jag inte mer
då är allt som är kvar
bandage
och koagulerat blod

och du hoppas du hittar en väg en dag
som inte genar mellan lår
och tankebanor
där du inte letar efter mina spår
en sorts väg att vandra
där målet för en gångs skull
är mödan värd