Du vet sådär på morgonen, när solen skiner in i det dunkla rummet,
och man är förbannad på den lilla springa ljus som pressas igenom den halvgamla rullgardinen.
När man ligger där i sängen och inte riktigt vet vart man ska ta vägen.

Kanske ska man gå upp, trots allt
och njuta av morgonen?

Fast nej, då måste man ju möta alla problem i vitögat.

Man ska nog ligga kvar istället,
sova några timmar till.

Fast nej, man sover för mycket här i livet,
det är nog bättre att gå upp.

Fast nej juste, det var ju dom där problemen...

Men sen,
av någon konstig anledning,
så kliver man upp ur den varma sängen och rullar upp rullgardinen.
För så ska man ju göra, det har någon bestämt.

Sen inser man att det visst inte alls var morgon,
utan halva dagen har redan gått.
Och så kommer ångesten,
ingenting blev alltså gjort idag heller...

Men man kanske skulle vattna blommorna i alla fall?
Men när man trampar ut i köket så inser man att blommorna har vissnat för länge sen.
Tänka sig vad man missar när man sover...

Men något ska man väl ändå äta?
Det är väl så vi människor gör?
Äter alltså.

In i kylen.
ta fram bröd, ost, smör.
Äta.

Men sen då, vad ska man göra sen?

Kanske duscha,
men vem ska man duscha för?

Äh, man kan lika gärna gå och lägga sig igen,
och gå upp tidigt i morgon.







Eller ska man verkligen det?