Fuck you! Fuck you! Fuck you! Jag heter Cara-Kajsa Uppfors-Nedström och jag säger Fuck you!, inte av någon annan anledning än att jag behöver ett nytt kraftuttryck just nu. SATAN I HELVETE har blivit uttjatat och jag behöver uttrycka mig väldigt starkt idag. Idag är en ond dag, jag ska strax berätta varför. Egentligen borde jag bara gråta, kanske ringa jourhavande präst eller något, men det enda jag just nu vill göra är att svära. Svära över livet och dess olika turer.

Jo, jag heter faktiskt Cara-Kajsa, Cara-Kajsa Uppfors-Nedström för att vara exakt. Min salig moders påhitt. Hon var Irene Cara-frälst en gång i tiden och skulle nödvändigtvis dokumentera det på mig. Själv hade jag nöjt mig med ett enkelt Kajsa. Uppfors är namnet på vårt släktträd, och Nedström hette den man som min mamma bytte ringar med när jag var fem. Krister Nedström. Det var en snäll man, så det namnet har jag ingenting emot att bära. Många har undrat varför jag inte bytt namn, nu när jag kan bestämma sådant själv, men jag vill inte trots alla öknamn och annat genom åren. Byter jag namn så blir jag någon annan än den jag är, och jag trivs bra med mig själv. Men Kajsa Uppfors hade varit fint.

Mamma lever inte längre, inte Krister heller. De slungades båda ur tiden alldeles i onödan, alldeles för tidigt. Krister och mamma levde i ett gott och kamratligt äktenskap, utan några större problem. Utom en sak. Min mormor.  Min mormor hade för vana att ockupera en stol vid vårt köksbord nästan varje dag i veckan. Jag älskade att mormor var hemma hos oss så mycket. Hon hade alltid med sig glass när hon kom, och hon spelade alltid china-schack med mig. Hon förstod sig på små flickors enkla nöjen och tyckte själv att det var roligt. Min mamma hade inte heller några större problem med de dagliga besöken, hon älskade sin mamma och de kom bra överens. Men Krister hade problem. Han avskydde svärmoderns besök. Missförstå mig rätt nu. Han avskydde inte min mormor, inte alls, men han stod inte ut med att se hennes röda lockar och ännu rödare läppar, i hemmets lugna vrå varje dag. Besöken var en ständig källa till heta ordväxlingar, men min mamma gav aldrig med sig. Jag vet faktiskt inte varför. Så här i backspegeln kan jag ju också se att det måste ha varit extremt irriterande för Krister.

Hur som helst så kom en dag då denna fjäder hade legat alltför länge i grytan och utecklats till en välkokt seg gammal höna. Det var en lördagkväll. Jag var i tioårsåldern. Jag låg och sov. Mamma och Krister delade på ett par flaskor vin vid köksbordet. När de hade kommit till den tredje, och hämningarna var helt upplösta, började de diskutera min mormors allerstädes närvarande närvaro i vårt hem. Ett litet tag senare rann bägaren över från båda håll och jag vaknade av att det var en jävla liv i lägenheten. Alla frustrationer, som både min mamma och Krister hade upplevt i livet, blev levande och eldade fram ett gräl av sällsynt magnitud. Deras höga röster och alla fula tillmäten blandades efter ett tag med ljudet av glas som krossades mot väggarna och andra otäcka saker. Jag var livrädd och vågade inget annat än att låtsas sova vidare. Grannarna dunkade i tak och golv i en evighet och när inte det hjälpte ringde de efter polisen. De skarpa signalerna på dörren avbröt till slut oväsendet i köket. Synen av de uniformerade männen fick både Krister och mamma att nyktra till på en sekund. Jag hörde  förtvivlad gråt och många ursäkter i hallen och efter mycket om och men så gick poliserna. Det blev mycket tyst i köket. Det enda jag hörde sedan var spolningar på toaletten och att sovrumsdörren stängdes.

Dagen efter, på söndagen den 1 maj,  satt två tysta, rödögda föräldrar vid köksbordet och drack vichyvatten och apelsinjuice. Jag åt jordgubbsyoghurt. Och åt kavring med herrgårdsost. Man kommer ihåg sådana detaljer när saker som skakar ens liv inträffar. Det var bestämt att vi alla skulle gå och demonstrera som vanligt, men gårdagskvällens upplevelser hade ändrat på dessa planer. Mamma och Krister ville på alla sätt de kunde göra gjort ogjort, och det bästa de kunde hitta på den dagen var att lova mig en dag på Gröna Lund i stället för i ett demonstrationståg. Men det var inget roligt på Gröna Lund heller. Efter några åkattraktioner var Krister grå i ansikten och mamma kräktes bakom en kiosk där man sålde skär sockervadd. De ville åka hem, men jag påminde dem ihärdigt om löftet att få åka berg- och dalbana. Jag tjatade, gnällde, lyckades nog t o m klämma fram en tår, och de var så skamsna att de inte kunde stå emot. Mamma och Krister fick platser längst fram i vagnsetet. Jag fick sitta bakom tillsammans med en tant. Jag ska inte dra ut på den här berättelsen. Så här hände det. I andra nedförsbacken hände något med anordningen som håller fast passagerarna. I en ursinnig fart slungades mamma och Krister ut från vagnen, som fortsatte sin nedfärd med sina hysteriska passagerare. Jag förlorade både medvetandet och minnet. Och mammas och Kristers sataniska hädanfärd blev Expressens största lösnummerförsäljande händelse den månaden. Mormor flyttade sedan hem till oss, till mig, och vi satt sedan varje dag vid köksbordet och åt glass och spelade china-schack.

Mormor och jag spelade inte bara china-schack. Vi spelade Fia med knuff, Yatsy, Svälta räv, Plockepinn, jag vet inte allt. Tant Agnes, grannfrun mittemot, kom och hälsade på ganska ofta och när hon kom spelade vi kort, ibland i flera timmar. Mormor trodde fullt och fast att vi genom gemensamma roliga aktiviteter skulle komma igenom chocken och förlusten på ett konstruktivt sätt. Och hon hade rätt. Det jag behövde var en konstant i min raserade tillvaro, och mormor fanns där hela tiden. Släkten var upprörd och sa till mormor hela tiden att jag måste bearbeta sorgen och traumat hos en professionell terapeut. Det kom tanter från socialdistriktet som sa att jag måste bearbeta mina upplevelser hos en professionell terapeut. Men mormor stod på sig. Hon skulle klara det här själv. Med kärlek, värme och många kramar. Varje kväll tog vi fram fotografier på mamma i alla sina åldrar, och fina foton på oss alla vid olika roliga tillfällen. Vi mindes de glada stunderna tillsammans och vi kom fram till att det var bättre att leva med ett fint förflutet än i en tillvaro där det skulle ältas sorg och chock i evigheter. Vi tände ljus för mamma och Krister och satte små blommor vid bröllopsfotografiet. Jag har min mormor att tacka för att jag överlevde den grymma olyckan. Och hon löste mig från skulden att ha varit den som genom gnäll och tårar hade framtvingat färden på berg- och dalbanan. Men mormor lät de röda lockarna försvinna och håret blev grått.

Min mamma hade varit en avfälling i den fina Uppforska familjen. En ful ankunge i svansjön. Hon hade gått omkring i kina-skor och palestinasjal för att hon trodde på Saken. Inte för att det var inne. Hon gillade Palme, och det var definitivt inte för att få några credits i tillvaron. Hon hade gått med i  Vår teater och Grupp 8 för att hon trodde på den Saken också, inte för att få uppmärksamhet. Hon hade också helt omaskerat läst Bergspredikan och Höga Visan, för att hon tyckte att det var vackra ord och goda rättesnören. Och det var nog det värsta av allt. För familjen Uppman hade ytan alltid varit viktigare än innehållet, och min mammas yta passade inte ihop med familjens promenader på Strandvägen och de små kaffestunderna på Sturekatten. Inte heller passade näbbstövlarna ihop med skorna från NK. När min morfar dog hade mamma bl a fått ärva en bok. Det var inte vilken bok som helst. Det var en handskriven släktkrönika, som daterade sig flera århundraden tillbaka i tiden. Familjen Uppman hade med alla medel som stod till buds försökt få mamma att lämna tillbaka boken till deras rättmätiga ägare, men hon hade vägrat. Egentligen hade ägandet av boken kanske inte spelat någon större roll, men saken blev till slut så prestigefylld att det blev ett måste att behålla den till vilket pris som helst. Familjen Uppfors hade anfört någon teknikalitet i min morfars testamente som sak för sin framställning, men rent juridiskt hade det inte funnits några felaktigheter. När mamma nu var död började striden om boken igen.

Idag är, som sagt, en ond dag. Jag vaknade gråtandes vid halv femtiden. I maran hade en stor rödrandig katt bitit sig fast på utsidan av vänsterhanden och den vägrade släppa taget. Smärtan var olidlig och jag bad folk i närheten om hjälp, men de tittade åt andra håll och lät den rabiata katten hänga tungt och ilsket från handen. Jag vaknade av förtvivlan och smärta, och tro mig eller ej: jag hade röda märken på handen. Tydliga bitmärken. Jag är inte den som hemfaller åt vidskepelse i första taget, men nu undrar jag faktiskt. Det här skrämmer mig och inte kan jag berätta det för någon heller. ingen skulle tro mig i alla fall. Och jag som tycker om katter till råga på allt. Mamma hade köpt en blyertsgrå liten katthona till mig i åttaårspresent. Det var världens finaste, goaste katt. Klok som en pudel, snabb som en vinthund. Min ögonsten, mitt finaste gossedjur. Men en dag när vi var på landet kom en granne och frågade om det möjligtvis var vår katt som han hade kört över på vägen till affären. Jo, det var det. Det var min Missan. Och hon var död. Jag var otröstlig i åtta veckor. Sedan köpte Krister ett par ökenråttor till mig för att jag skulle bli normal igen. Jag kallade dem Jesus och Judas. En film som visades den påsken hade gjort stort intryck på mig. Men jag ska inte förlora mig i kattminnen nu. Och inte tänker jag titta på märkena på handen igen heller. De finns där, små och illröda, men jag kan inte göra mycket åt den saken.

När jag hade hämtat mig från chocken av att vara kattbiten av en mardröm, gick jag ut i köket för att brygga lite kaffe. Köket hade förvandlats till en smärre sjö. Frysen hade pajat under natten och nu rann det vatten i en liten  bäck, som hade blivit en liten sjö. Jag var redan så förstummad och chockad av mardrömmen och kunde inte tänka så bra. Jag bara konstaterade faktum, och började moppa upp vattnet. Jag hade fyllt frysen med godsaker när jag fick tillbaka på skatten, men det var inte så mycket att göra åt det nu. Det enda jag brydde mig om denna arla morgontimme var att rädda oxfilén, som jag skulle ha till min födelsedagsmiddag i morgon. Halv sju på morgonen stod jag sålunda och gjorde smördegsinbakad oxfié i ugnen. Det gick faktiskt att rädda en hel del av maten, så jag ska inte gnälla i onödan. Det mesta till födelsedagsmiddagen var i räddbart skick, och det var bara en dag till dess så det skulle ordna sig. Nu var kylen proppfull och jag antar att det bara är att äta lyxmat morgon, middag och kväll de närmaste dagarna.  Jag hade påbörjat ett par veckors semester för någon dag sedan, och det kunde ju också vara ett sätt att bry mig om mig själv och fira min ledighet. Och i morgon skulle Jessica, Timmerman och Simon komma på fin middag, något som jag verkligen såg fram emot.

Fyra koppar svart kaffe och lite jordgubbsyoghurt senare gick jag in i badrummet för att ta mig an veckotvätten.  Jag laddade maskinen och gick och la mig igen. Jag var dödstrött av morgonens umbäranden och tänkte sova en liten stund till. Jag måste ha slumrat till, för jag vaknade av ett mullrande ljud som kom från badrummet. Det lät som svår åska på mycket nära håll, men det var ett konstant mullrande, det kom inte i smällar. Jag studsade upp ur sängen och rusade ut till badrummet. Badrumsgolvet hade förvandlats till en liten sjö. Maskinen stod och skakade och bullrade och släppte ur vatten. Det tog en stund innan jag fattade att jag faktiskt var vaken nu också. Det kunde lika gärna ha varit en ny mardröm. Jag försökte förstå vad det var som hände, men förstod ingenting. Sedan lyckades jag få stopp på maskinen. Den var full av sjöblöt tvätt. Något som definitivt inte funkade längre var utsläppet av vatten. Maskinen hade stått och centrifugerat med hög vattennivå och till slut hade något brustit och släppt ut vattnet. Snart skulle något i mig brista också, men då hade jag samlat mig, vridit ur tvätten för hand och hängt upp den så gott det gick ovanför badkaret och på dörrar.  Sedan gick jag och la mig igen. Måste sova lite till. Måste sova.

Nästa gång vaknade jag av att det dunsade i hallen. Jag satte mig försiktigt upp och skakade sömnen ur huvudet. Det finns inget man blir så såsig av som att sova på förmiddagen. Mer kaffe, tänkte jag, och gick ut i köket igen. Jag gjorde mig en stor ubåt av födelsedagsbröd från frysen, med emmenthaler och fin, dyr enrisrökt skinka  - och lite senap. Det var skönt att skämma bort sig själv lite grann. Jag mumsade på lyxmackan och bläddrade lite i det senaste numret av Ordfront. Sedan kom jag att tänka på dunsen i hallen. Jag gick och såg efter vad det kunde ha varit, men det var bara posten. Fyra tjocka kataloger och två brev. Det ena var från jobbet. Jag arbetar som översättare för ett stort förlag. Det är mest skönlitteratur på min lott. Jag tycker mycket om mitt jobb. För det mesta är mina arbetsuppgifter en njutning. Det finns ju en uppsjö av underbara romaner att översätta. Ibland blir det dock en och annan mindre rolig läsning. Publikfrierier, som inte borde få skrivas, men som drar in en massa pengar. Det brev jag nu fått var information om den arbetsuppgift som väntade på mig efter semestern. En ny roman av Lisa Montrose som hette "Bitten by a Kitten".  Herregud! Biten av en kattjävel! Jag tittade på min vänsterhand. De små röda bitmärkena fanns fortfarande kvar. På det andra kuvertet stod det Tingsrätten som avsändare. Det var dags att ringa till Simon. Min fine Simon.

Rösten som svarade var svag och lät medtagen på något sätt.  Den sa något om smärtor och sjukhus. Jag fick lov att tala väldigt högt och tydligt för att få någon vettig information ur Simon. Strax efter det att han kommit till jobbet hade han blivit akut illamående och fått väldigt ont i magen. Arbetskamraterna såg att det var illa och körde upp honom till akuten på en gång. Därifrån hade han snabbt forslats till medicinavdelningen, där man nu trodde sig veta att det handlade om akut bukspottkörtelinflammation. Simon skulle få stanna där ett tag.  Min Simon! Det gjorde högg till  i vänsterhanden igen. Jag bestämde mig för att åka upp till sjukhuset så fort som möjligt. Jag sprang till t-banestationen och hann precis med ett tåg. En och en halv timme senare satt jag fortfarande fast i tunnelbanevagnen. Ingen visste vad det var för fel, men det var tydligen ingen fara för liv och lem. Många i vagnen hade dock blivit kissnödiga och började se lätt desperata ut. En myndig röst från högtalarna sa då och då att vagnfelet snart skulle vara avhjälpt och att tåget snart skulle vara på väg igen. Fuck you! Vid tvåtiden satt jag i alla fall vid Simon säng och höll honom i handen.  Han hade väldigt ont trots smärtstillande mediciner. Jag var inte van att se honom så här sjuk och hjälplös. Man skulle ta ytterligare prover under eftermiddagen för att kunna ställa in rätt antibiotika. Besökstiden tog snart slut och jag var tvungen att gå. Simon log tappert i sitt eländiga tillstånd och jag kysste honom på pannan. Jag lovade komma tillbaka så snart jag kunde.

Simon och jag har varit tillsammans sedan ett par år tillbaka, närmare bestämt sedan 18 maj förrförra året. Vi träffades på en jubileumsfest  för gamla högstadieelever i vår gamla grundskolas aula. Ovanligt många hade hittat dit och det var jättekul att se alla dessa välbekanta ansikten igen. Festen var ett mycket välorganiserat fylleslag, massor med god mat och dryck och hög dansvänlig musik. Jag hamnade på dansgolvet med Simon. Uppenbarligen hade vi varit skolkamrater i flera år, men han hade aldrig sett mig förut och jag hade aldrig sett honom. Men nu tände det till ordenligt bara så där, rakt av. Efter ett tag raglade vi ut i natten för att hångla ordentligt i den lilla parken mitt emot gymnastiksalen. De påföljande månaderna tillbringade vi all ledig tid i hans säng i den lilla tvåan på Birkagatan. Sedan bestämde vi oss för att inte flytta ihop, utan behålla våra lägenheter och våra egna liv. Och vårt liv tillsammans. Simon var pappersvändare på en stadsdelsförvaltning, ett jobb som han vantrivdes med ordentligt. En gång i tiden hade hans dröm varit att bli jurist, men efter att ha misslyckats med proppen på juridikum så la han av. Men dessa korta studier gjorde honom till en självutnämnd expert på lag och rätt. Timmerman var Simons bäste vän, och Jessica var Timmermans bästa kompis sedan barnsben.

När jag kom hem beslutade jag mig för att titta närmare på Boken med stort B. Jag misstänkte starkt att kuvertet som det stod Tingsrätten på hade med den att göra. Jag ville dock inte öppna brevet än. Inga fler märkliga vändningar på en dag, tack. Min tanke hade varit att öppna det tillsammans med Simon, men jag hade beslutat mig för att låta honom varit ifred i sin sjuksäng. Boken har läderpärmar och är ungefär lika stor som ett A4-papper. Boksidorna är av tjockt gulnat papper och allt som står på sidorna är skrivet med mörkt bläck med olika snirkliga handstilar.Texterna är inte bara uppräkningar av födslar och dödslar genom århundradena. Här och där finns det också några rader, och t o m små berättelser, om olika personer i släkten. Vi hade ursprungligen kommit från Holland på 1600-talet och från början hade vi hetat Oppman, som sedan hade varit Uppman tills någon tyckte att en fors som avslutning hade varit trevligare. Jag satt och bläddrade ganska länge och läste några rader här och där. Det var faktiskt riktigt intressant. På sidan 67 såg jag plötsligt något som fick mig att haja till. Jag läste namnet Caara Uppman, en kvinna som hade dött ung. Det fanns några små rader om henne på den sidan också. Jag läste att Caara hade dött av brustet hjärta när en sanitetsmäster brutalt hade dödat hennes tolv katter och bränt upp dem på bål. Jag hittade dock inget som kunde vara så exceptionellt att man måste gå till domstol för att ha tillgång till boken. 

Det hade blivit dags att äta middag och jag festade vidare på en underbar hemlagad fisksoppa från frysen och lite mer av födelsedagsbrödet  med massor av emmenthaler. Det fanns så att det räckte till i morgon i alla fall. Plötsligt insåg jag att min inbakade oxfilé stod kvar i ugnen. Jag hade stängt av elen, men hade helt missat att ta ut filén. Den såg ledsen ut nu, men gick nog att rädda som tjänlig människoföda. Jag öppnade en av morgondagens vinflaskor och drack några djupa klunkar. Jag beslutade mig för att ta en liten promenad för att rensa lite i skallen. Det var en ljum, vacker kväll och jag gick raka vägen till den närbelägna parken. Där under en stor, majestätisk kastanj fanns det än bänk. Jag gick raka spåret dit och satte mig. Kvällssolen värme mitt ansikte och jag kunde se långt över den vackra staden från den höga utsiktspunkten. Sedan blundade jag och lät mig bara vara. Det kändes gott att leva trots allt. Efter en stund av välförkänt välbefinnande öppnade jag ögonen. På den lilla vägen fram till parkbänken såg jag något litet komma springandes mot mig. Det var en rödrandig katt. Den stannade framför mina fötter och tittade på mig med vackra bärnstensfärgade ögon. Jag tänkte att nu hade helvetet brakat loss totalt och väntade på en kattattack. Men det enda som hände var att katten hoppade upp på bänken, la sig bredvid mig med huvudet mot mitt lår och började spinna.

När jag kom hem stod telefonsvararen och blinkade. Det var ett meddelande från Timmerman. Han bad mig ringa så fort jag kunde. Timmerman lät väldigt ansträngd. Han berättade för mig att man nyss hade ringt honom från sjukhuset. Simon hade plötsligt blivit väldigt dålig och låg nu i koma. Nu sjönk mitt hjärta totalt. Jag ringde efter en taxi och åkte till sjukhuset. Simon låg där, helt bortom allt. Han var mycket blek. Slangar överallt med intravenös antibiotika, smärtstillande, vätska, en kateter.  Timmerman kom strax efter mig. Han gav mig en stor kram och allt brast för mig och jag grät som ett litet barn. Det fanns inget vi kunde göra, och när vi hade pratat med nattsköterskan gick vi ner till entrén och tog en taxi hem till mig. Det satt en rödrandig katt utanför porten och ville in. Vid det här laget var jag helt förvirad och beslutade mig för att låta katten föja med hem. Jag behövde någon litet luddigt och varmt i min kalla tillvaro. Timmerman tittade på mig, men sa ingenting. Han förstod. Vi delade på det kvarvarande vinet och pratade om hur vi skulle göra med allt. Jag gav katten en massa enrisrökt skinka och en skål med Keldas matlagningsgrädde. Den skulle nog få ont i magen, men nu var den nöjd. Den hade hoppat upp på stolen bredvid mig och låg nu där och sov.

Jag kände nu att det var bäst att ta alla tjurar vid hornen på en gång och öppnade brevet från Tingsrätten. Jag hade satt på Radioheads mest deprimerade cd och bett Timmerman att stanna ett tag till. Vi delade nu på nästa flaska födelsedagsvin. Brevet var en inkallelse till rätten om tre veckor. I en bilaga presenterades nya fakta i ärendet. Man hade hittat ett nytt tillägg till min morfars fars testamente, med instruktioner om hur boken skulle hanteras, vilka som hade rätt att ärva den osv. Jag bestämde mig genast för att låta den skiten fara ut ur mitt liv. Jag skulle ringa den Uppforska klanen nästa dag och be dem hämta bokhelvetet. Jag ville inte ha med boken att göra längre och vilka hemligheter den nu dolde sket jag fullständigt i. Timmerman skakade bara på huvudet. Han kunde inte förstå hur min släkt under så lång tid hade gjort sig så otroligt mycket besvär för just ingenting och sa att jag äntligen gjorde rätt i det fallet. Vi skålade för frihet och tände ett ljus. Jag tog fram osten och en låda med sorterade smörgåskex. Vi skålade igen och lät musiken smeka våra ledsna hjärtan. Vid halvtolvtiden tyckte Timmerman att det var dags att gå. Han skulle upp tidigt och vi skulle i alla fall träffas och äta middag om  inte allför många timmar. Och det fanns inget vi kunde göra för Simon just nu, bara vänta på nya besked från sjukhuset. Vi sa hejdå och han gick. Den lilla väderstationen ,som hade kommit med en prenumeration på en tidskrift, började tjuta. Klockan hade blivit midnatt. Nu var det min födelsedag. Katten vaknade av oväsendet. Jag insåg att det måste ha en låda och gjorde ett provisorium med ett plasthandfat och dagens DN. När jag skulle sova tog jag katten med mig och tvingade ner den under täcket med mig. Och den protesterade inte.

Jag hade lärt mig mycket av min mormor under de eftermiddagar och kvällar vi gick igenom den omätliga sorgen tillsammans. Det viktigaste var att man trots allt överlever det mesta bara man är tillsammans, och att det inte är konstruktivt på något sätt att klamra sig fast vid och älta det negativa. Det var en lärdom för livet, så när jag hamnade i olika nedåtgående spiraler i tillvaron kom jag till slut alltid på olika knep för att bibehålla balansen och kunde vända spiralen uppåt igen. Den här dagens märkliga händelser skulle inte få mig ur balans, och därmed basta! På hemvägen från sjukhuset hade jag tagit upp plånboken ur väskan och plockat fram några fotografier. Det var mamma på barrikaderna, mamma och jag på en högsommaräng, och en semesterbild på oss alla i ett varmt och gott Grekland. Det hade inte tagit så lång stund innan magin hade börjat  verka en smula. När jag vaknade skulle jag sluta svära så förbannat  och i stället ta fram fotografier på alla människor jag någonsin älskat, tända en massa levande ljus, och få vågskålen att tippa åt rätt håll igen. Och jag skulle behålla katten.