Det blev vitt igen.
Klockan stannade i tre sekunder.
Bakom mig står han som ingen annan ser.
Han ler igen, ler med sneda gula tänder.
Jag vet att han försöker prata.
Jag kan inte höra, jag kan inte se.
Jag kan bara känna hans närvaro,
och hans blick som bränner in i mig.

Jag vet att han skrattar åt mig.
Han är smartare än jag.
Kan inte springa, han finns överallt.

Jag får inte göra dumma saker.
Jag får inte säga så eller tänka så.

Han bränner mitt hjärta, innifrån och utåt.
Sen är det bara ett skal kvar.



Jag måste alltid lova; aldrig mer!!!