När man önskat och bett alla tusentals gudar
Och bett utan ett enda uns av tro.

Då är det svårt att tro när det faktiskt händer

När man drömt så många drömmar utan att nånsin vilja vakna
Och spenderat många miljontals nätter med en kontenuerlig känsla av att endast sakna.

Då äre svårt att tro att du faktiskt vill ha mig.

För som jag väntade och som jag längtade
Bara på att få prata med dig,
Se på dig och titta på dig när du gick förbi.

Och som jag darrade
Och som jag stammade
När du tog i mig, precis
Som i drömmarna – för första gången den där kvällen i juli.

Är det nu konstigt att rädsla är de jag känner?
Att rädsla är de jag andas och rädsla är det jag lever.
Ja rädslan är det som äter upp mig, rädslan att nu faktiskt förlora dig.

Men om du säger att tusentals mil inte ska skilja
Att motorvägar, hav och sjöar inte ska släcka
De känslor vi som vi faktiskt känner idag.

Då ska jag tro på dig och älska dig
Tills döden skiljer oss åt.

Då vill jag tro dig,
Då ska jag tro dig.