brister den världs moder
som livs egen burit min smärta
mot canossa vandrar jag ensam

löper våndan
fångar snaran enslingen
löper öglan

färgar siden svart
som alla djävlars avträden
siktdjupa ormgropar

vandrar jag ensam
mot canossa
tvekar

då skymtar som i ett hägringens skimmer
blondfallande lockar med lystnader
så närheta hudars lockelser
den allra ljuvlighetaste
av livs uppenbarelser
verklighettsande
kärlekande
kvinnan

men bara som en hägring