Först ett vakuum, som ett slags ingethet. Sedan trevar du dig allt längre in i en känsla av att vara och ju närmre du når medvetandets kosmos desto starkare växer sig ångestmättade känslor av elände, förgiftning och självförakt. Det är ingen ny upplevelse, tvärtom, och du förbannar dig själv just för att det hänt så många gånger: ”Fan”.

Du minns inget men du vet att gårdagen svämmat över i alldeles för mycket vin, för mycket sprit, för många shots eller vad det nu var du så vårdslöst skändat all självrespekt med. ”Idiot”

Sedan kommer de första minnesbilderna: taktfast musik, cigarettrök, glada tillrop och någonstans i allt detta ser du fragment av dig själv. Oregelbundet och med tilltagande intensitet, likt ringarna i en sjö under ett begynnande regn, presenterar sig en mängd scenarier där aktören är du.

Allt eftersom nattens episoder klarnar växer skammen, och när du ser dig själv på dansgolvet iklädd en attityd som utstrålar klumpig självsäkerhet och självtillräcklig kvinnokarl, försöker du stänga av allt tänkande. Det är som om du vill återgå till det vakuum som inledde det här uppvaknandet. Du sluter ögonen och försöker somna om i hopp om att få sväva bort från allt det verkliga, men det går inte. Törsten, illamåendet, huvudvärken och hela din förpestade lekamen tvingar dig upp ur sängen.

Sittande på sängkanten betraktar du ditt tillstånd och finner en mixtur av skuld och skam i en självpryglad kropp men du upplever viss lättnad då du inser att sämre än så här kan det aldrig bli.