Jag passar på nu.
Nu när jag äntligen tänker på det.
Nu när jag verkligen känner efter.
Nu när jag verkligen tycks veta.
Nu. När tiden är mogen,
Nu. När tiden är spännande.
Vi sitter i en buss.

Fast det går inte riktigt som jag tänkt mig.
Det blir inte riktigt som jag vill.
Det går inte riktigt som jag trodde.

Jag ska beskriva mig själv.
Jag ska berätta för andra.
Jag ska avslöja allt för dig.
Jag ska erkänna för mig själv.
Jag ska tala om.
Jag ska viska.
Eller ska jag skrika..?

Nu kommer det.
Snart hör vi det.
Strax ser vi.
Och föralltid.
Känner vi.
Det där.

Andrum...
Erkännande...
Det tar sådan tid,
Andrum;
jag vill ge dig, men det är svårt att låta bli.
Erkännande;
jag vill att du ska veta, men det är svårt få till det.
Det kommer aldrig.
Inte när jag vill.
När jag trodde att jag visste.

NU!
Skriker DU.
Skriker DE.
Skriker VI
Skriker DEM
Skriker NI
HON
HAN
ALLA.

När Han.
Ska vi säga Du. DU. Med stort d.
När Du, tar på mig.
JA! Nu kommer det.
För att du ovetande hjälper mig på traven.

När du tar på mig,
sådär som du så o-ofta gör;
Åh en sådan känsla.
Bara för att den så o-ofta kommer.
Bara när Du gör det.
Bara för att DU gör det.
Så o-ofta.
Åh Gud. vad menas med det här?
Är det du, Gud, som har bestämt att just HAn ska så ovetande ska ge mig detta?

Är Han ditt barn, förd från ljuset?
Har du skänkt någon till mig?
Åh Gud, är det verkligen så här det känns?!
När någon, som så o-ofta tar på mig, tar på min sköra, nakna, men ack så dyra hud...?

Jag skälver.
och jag skakar.
Blir frustrerad.

Men samtidigt så leende.
Så full. Så livlig. Jag vill ha mer.
Men han ger mej alltid samma lilla dos.
Han ger mig en början. Men aldrig ett slut.
Och jag kommer nog i evighetens tid.

Alltid.
Vänta på ett slut.
Mitt slut.
Hans slut.
Vårt slut.


Men först.
En mittpunkt.
VÅRAN
mittpunkt.