Det är när jag känner på ytan, när jag skrapar undan det tunna lagret hopp och hamnar mitt i den såriga verkligheten, som jag ser att jag är kvar här. Jag finner mig själv mitt i 2000-talets kärlekslösa näste. Adrenalinet rusar genom varenda ven, problemen och stressen skapar en huvudvärk jag aldrig känt förut. En abstrakt smärta som sänker sig ner över mig likt en eldfluga som singlar mot marken efter den brunnit ut. En tyngd i mitt bröst som är så stark, så djup och så oförklarlig. Som om alla tårar, all sorg månen någonsin skådat, samtidigt skulle hopa sig i mitt hjärta och slita mig i stycken. Vända ut och in på alla tankar som hållt mig vaken om nätterna och spotta ut hela min vokabulär. Tvinga mig drunkna i ett hav av själar som aldrig hittat fram. Mitt inre bibliotek av känslor där böcker står i oordning med trasiga ryggar , brinner ner bakom stängda ögonlock. En känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på, som samtidigt sticker mig.