Hur allt än springer står det stilla. Solstrålar, gräsänder, lunchbufféer. Vidaregångar, gästsängar, strykarygghänder. Jag hör mig själv säga hur jag dog. Jag ser mig själv sammanfatta; jag hade ingen aning att jag levde.

För kärleken är alltid/snedstreck/aldrig definitioner. Den är en promenad som börjar längst in i en gillestuga. Långt under solen, två andetag ovan jorden. Där ett barn ber. Om mer?

Resten är bara frågor (och den går fortfarande).

Symbioser slår ut: Stirra mig i ögonen i timmar och jag ska se dig. Bär mig och jag ska släppa ner dig. Haka i och haka aldrig mera ur. Rör mig i grunden och jag ska alltid vidröra dig. Ge mig din doft och du ska få mitt liv.

Knyta an och lita till. Att vara någon som vill, vill, vill. Bli beroende och samtidigt säga: friheten ligger ute på gatan och du får den. Smälta tid till år. Ge sig den på att stå, stå, stå.

Kvicksand i själen, fullt förtroende i fickan. Om jag ger upp något – kommer något i retur då? Duntäcken mot kylan, låskolvar mot verkligheten, sömntabletter mot sorgen.

Så?

Vi mot världen. Löften, lova, längtan. Stor i orden, liten på jorden. Känslans och åter känslans ständiga otillgänglighet. Jag föraktar att jag alltid är den som vet.

Narcissist, javisst.
Eller jag menar, att vara behövd är aldrig samma sak som att vara älskad.





Jag kommer att gå länge.
Jag måste.