"är upphovet till allt liv,
mina vänner,
vattnet fördriver döden!"

I den svala kvällningen
lågo männen till bords
medan slavtjänare fyllde kådigt vin
i präktiga bägare;
de voro gäster hos den vise i Miletos.

Han såg i bägaren, tankfullt,
och fortsatte så:
"Detta har jag sett
och det kan envar se
som reser till Egypten,
hur öknarna ligger tomma och döda,
ett fruktansvärt land
medan Nilen vart år svämmar över
och lägger det fruktbara slammet
högt på böndernas åkrar. Ja, man ser
hur växter och insekter av sig själva
kommer fram ur slammet.

Och vänner, kloke män,
jag ber er betrakta det torra kadavret
av en död hund,
likt den ni kanske såg helt nära min port.
Död var hunden och med döden försvann,
som ångan ur en kokande kittel,
den livgivande vätskan ur dess kropp.
Ja, vätskan i blodet, växternas sav,
fukten i andedräkten, regnet,
det är ett och detsamma: vatten.
Vatten fyller världen med liv."

En köpman som seglat på Pontos
höjde bägaren och ropade drucket:
"Vid Dionysios och Den Stora Modern,
glöm inte vattnet som döljs i druvorna
och får våra kroppar att brinna!"

Och den vise svarade leende:
"Ja, även i vinet bor gudarna".