ensam
på en väg
som ska ta mig var jag vill.

en grusväg
omgiven av mörker
som sluter sig bakom mig
ingen väg tillbaka
ingen kan följa dig

jag har hört berättelserna
om dom som vänt om
och hittat sin väg tillbaka

men ingen
som känner någon
som kom hem igen

kanske jag?
men jag har nog redan gett
allt jag kunde

jag räcker inte till längre
och min ryggsäck
den har sedan länge varit för tung
för mig att bära ensam

står och väger för- och nackdelar
hittar inget av värde
inget som jag vill återvända till

och jag fick inse
att oftast
är det bästa med mitt förflutna
precis det
att det aldrig
aldrig mer kommer tillbaka.

känner hur kylan från skogen
smyger sig över mig
och snabbt börjar jag längta
efter soluppgången

men innerst inne
tror jag inte på att
jag kommer se solen
i morgon heller

vägen greppar tag om mig
hårdare
känner mig som en fånge
fast på en bana jag inte valt

vågar jag bli fri?

jag vet inte hur jag kommer bort?
jag klarar inte av att lura vägen
på samma sätt som jag manipulerar
allting annat

blir jag fånge här för evigt
om jag försöker slå mig fri?

ser en gestalt skymta
långt borta
bara en ljusglimt i mörkret

hon rör sig hastigt mot mig
en liten flicka
med hår som skimrar i guld
även här,
på en plats där mörkret lätt slukar dig hel

- Har du gått vilse?
- Nej, jag går alltid hem den här vägen.
och då hon ser på mig
med dom grönaste ögon jag nånsin sett

- Men, går du här ensam?
Ensam genom den skogen?

- Vilken skog?

- Hur kan du säga att du inte ser skogen
som sluter sig om oss?
Kylan som känns längst hela ryggraden?

- Jag vet inte vad du pratar om.

och hon fortsätter med lätta steg
förbi mig mot skogen
och där står jag kvar
oförmögen till att röra mig
men min blick
följer varje steg hon tar
när hon går längre och längre
in i mörkret.

var det lycka jag såg?
gestaltad av ett oskyldigt barn?

var det nu
jag borde tagit min chans?
greppat lyckan
och bara låtit den föra mig?
men jag kan inte
jag förtjänar inte det,
att få följa i hennes spår.

och om jag kisar nu
kan jag ändå
se att solen
sakta börjar bränna vår horisont

nu vågar jag ändå
låta mig själv få hoppas,
hoppas på att en ny gestalt
kommer visa sig
och hoppas på att ljuset ändå
kan hitta sprickor i mörkret
att skina igenom
och jag hoppas på att jag aldrig
kommer behöva nöja mig
att jag kommer kunna känna
lycka ändå

men allra mest hoppas jag ändå på
att jag kommer våga
släppa in någon igen
nära inpå huden
ta av mig min mask
och visa mig sårbar

Någon,
som inte bara hjälper till med att bära
min tynga ryggsäck
utan någon,
som även vill hjälpa mig
med att göra mig av med tyngden
från mina axlar

jag börjar våga tro
på att få se solen gå upp
åtminstone en gång till

och ÄNDÅ
längtar min själ redan
efter mörker

i mörkret kan man
dölja det mesta.