... sitter vid sjön
och ser tre vaksamma gäss -
och så lommarna!
En stöt mot hjärtat
som ett hugg från urtiden -
lommens tystnad. En annan gång
skall han ropa om sin smärta.
Nu är han bara en tystnad
som dyker - dyker
med smärtan hos en döende värld.

Kommer ryttarna?

I spiltorna stampar klipparna
slår gnistor ur stallgolvet
låter tänderna blänka.

Stallknekten skrattar:

"Ryttarna
fanns långt före Uppenbarelsen.
De kommer alltid att finnas.
En gång kommer de som en brännande vind,
en annan som en liten fågel.
Ingen känner deras väg."

Lommen är borta nu.
En tärna dyker vid sävruggarna.
Vinden växer.
Talar ett språk jag inte förstår.