och ännu en gång diskuterar jag tyst med mig själv vem jag är,
varför jag är, och hur jag ska göra för att inte vara,
och jag kommer runt i den oändliga cirkeln ännu en gång,
och jag förstår bara inte. jag har liksom argumenterat med mitt öde,
jag har slått den och jag har försökt utpressa den.
jag har kysst, sparkat, spottat på och kramat,
och jag får ändå ingen respons på varför jag är som jag är.


jag förmodar att gud ville att jag skulle vara förvirrad,
att jag hade ett uppdrag att ifrågasätta mitt liv,
men jag är inte säker på att hans planer gick tillväga,
föratt jag frågar inte om svar- jag dödar för svar,
jag har eroderats till ett vrak av obesvarade frågor.









han måste ha mentala skador.