Och fast det känns som år och dagar
sedan jag sist tillät mig själv
att ignorera regler och sanningar
och bara finnas till så
känns det märkligt välbekant
att sitta här och låta fingrarna
glida över tangentbordet och
orden över dataskärmen.

För det är samma avsaknad av fokus
samma brist på självkontroll
och med samma förakt för
min egen integritet som jag
låter känslor bli ord och händelser
bli handlingar till sagor för barn
som växt upp för fort.

Och jag kan omöjligt missa era rop
när ni frågar hur det gick och hur allting
löste sig och ordnade sig och hur
prinsen och prinsessan lever lyckliga
i alla sina dagar,
och ni vill så gärna höra om det
perfekta slutet för mitt liv är så likt erat
och ni vill så gärna att det ska sluta lyckligt.

Men trots att dagar passerat och blivit månader
kan det nog komma att dröja år innan
det här har ordnat sig.
För dem säger att jag har manodepressiva tendenser
och att skygg och bräcklig och
farligt intensiv är en dålig kombination
och att jag bränner allting jag älskar
och jag vill skrika åt dem att
Det gör jag inte alls det!
Även om dem har rätt och fel för
Pojken med mintkaramellerna var den enda som
förblev is under mina fingertoppar
och som svalkade förvirrade tankar.

Trots ett tiotal avsked och ett hundratal
monsunregn över min kudde
så går han och jag fortfarande i cirklar tillsynes
utan att se mönstret även om vi vet
att det finns där.
För det är farligt att gå utanför konventionerna,
det finns så mycket ensamhet bland folk
som inte kan läsa mellan raderna och
som tror att ord är bokstäver
och att det bara finns ett sätt att ta över världen.

Men även jag kommer nog dit en dag
och det är då man behöver våra lyckliga slut
och tårfyllda avsked
och sönderbrända broar
och fingrar av is som helar brännskador
och det är därför vi går i cirklar.
För dem vill veta hur det gick,
och jag vill veta vad jag tror mig finna
i min egen förrvirring när jag
överlämnar migsjälv till främlingar

eller kanske bara hur en solnedgång ser ut för en blind.