Hon vände sig om. Rusigt och förvånat. Något i periferin, i ytterkanterna hade flimrat förbi. En ljuspunkt eller var det två lyktor. I skratten och yran denna natt var det inte så konstigt för henne, dessa två lyktor. Så hon vände sig om med ett berusat fnitter. De två lyktorna var helt plötsligt för nära, på tok för nära. Skrattet förvandlades till ett halvt gurglande skri. Hon hörde ljudet av krossat glas, av champagne glaset som for ur hennes händer och landade på den svarta och glänsande asfalten. Hastigt men med intensitet kunde hon känna smärtan manövrera hennes kropp till likgiltighet. En kraftig stöt och hon föll. Fallet hade hon kunnat föreställa sig som våldsamt, som på film, men för henne var det annorlunda. Hon landade mjukt. En bädd av asfalt. Kanske var det drinkarna, spriten, den sena timmen eller bara döden..
Nu efteråt minns hon snön, den fruktansvärda snön..hur den föll i hennes ansikte och töade mot hennes kinder. Hon minns hur snöflingorna obevekligt föll rakt ned mot hennes horhinnor. Hon försökte blinka bort dem men kunde bara handfallet se dem komma närmre och närmre. Ögonen, de så vackra och glittrande gröna lydde henne inte. Hon kände hur de salta tårarna av fysisk smärta vätte hennes ansikte och sved i skrubbsåren. Hon kände kyla. En kraftig kyla sprida sig i hennes sönderslitna kropp men hon frös inte. Den var behaglig. Hon mottog den som om det hade varit självklart.
Bilen som träffat henne sidleds och krossat hennes mjälte, revben och bäcken hade bara kört vidare och lämnat henne där på gatan, liggandes i en onaturlig ställning. Som ett foster men med benen vridna trekvart och med människor som hon knappt kände i en klunga runt henne. Skrikiga människor, gråtandes människor och frågandes människor. Nu ville hon enbart vila. Sova djupt och länge. Det irriterade henne, just deras frågor, deras försök att behålla henne vid medvetande. Bilen hade lämnat henne där i en blodpöl, en blodpöl av hennes eget blod. Det blod som forsade fram i hennes vener.
Förlovningsringen hade underligt nog slitits från hennes hand av den kraftiga stöten när hon föll mot gatan. Hon hade påpekat detta hur många gånger som helst för sin kärlek att den var för stor, den borde ju ha förminskats. Men nu föll den genom luften och det klirrande ljudet när den träffade asfalten ringde obarmhärtigt i hennes öron. Ljudet smärtade och överröstade skriken, gråten och raketerna.

Det var nyår. Ett nytt år av hopp och förväntan. Det nya året ringdes in, men hon låg där på den kalla asfalten, den så blöta, fjättrad vid de olustiga tankarna som spreds i hennes hjärna. Det blonda håret låg som en gloria kring hennes bleka ansikte och hon kände hur livet sakta men säkert rann ur hennes kropp. Hon tänkte på honom..
När ambulansen kom var hon medvetslös. Hon hade inte orkat, och vem kan skylla henne för det..De som stod runt henne var inga hon kunde lita på..Det barmhärtiga mörkret hade gripit henne och fört henne med till underjorden, till den underjordiska sömnen..
Men än hade inte Hades märkt henne med sitt brännjärn. Hon vaknade till på båren. Med människor som sprang vid hennes sida. Men hon orkade inte utan stirrade upp i taket..hon såg endast ljusrören, de flimrande förbi en efter en efter en efter en....så småningom beblandades de med dödsljuset. Hon dog 0143..

Han förändrades. Blev till något svart, något som inte var naturligt, något som tillhörde mörker och hat. Han undvek människorna som levde i ljuset, människor som sade åt honom att sörja, människorna som kom med mat, blommar och tårar. De var inte längre hans krets. Han vandrade sent på nätterna i staden, gatlyktorna var hans vänner, alkisarna hans undersåtar, uteliggarna hans soldater. De skvallrade inte om sorgen, om vreden, vansinnet eller om saknaden efter henne.
Ofta besökte han den plats där hon blivit dödad, påkörd den där nyårsnatten. Han drogs dit gång på gång som en magnet, som om han visste att den sista pusselbiten skulle finnas där. Det var hans plats, hans altare, hans helgedom. Blev den besudlad, då gav han igen. Han gick dit för han ville ha svar, för han krävde svar. Han väntade..
Så en kväll i slutet av januari fick han svaret han krävt. En kväll i slutet av januari hittade han den gedigna guldringen, hennes ring, den han gett henne, den sommaren som regnade bort. Bland snöslasket, modden och skiten låg den där och glänste. Väntandes på honom, kallandes på honom och han tog tårfyllt emot den. Men det var något, inskriptionen var förändrad..Det stod inte längre ”Av kärlek”. Det stod ”Orfeus”.
Han förstod då vad det var han var tvungen att göra. Han förstod att hon kallade på honom. Hon väntade.. Det var ett tecken..En pusselbit..

Han begav sig till tunnelbanan. Det var mörkt och folktomt, vilket var lika bra. Han ville träffa henne ensam. Han hittade ingången efter många timmar av irrande i Stockholms kloaksystem.
Hans tankar fanns ständigt hos henne, de drev bort rädslan, rädslan för råttorna. Råttorna som åt upp hans själ och spydde upp den i det giftiga vatten som flöt vid hans fötter. STYX..
Han nådde tillslut floden och blev förd över med hjälp av sina ögon som skrek av förtvivlan och skräck. Han kunde beveka vem som helst med sina ögon det var just dem hon fallit för. Och med dem ville han ha henne tillbaka, de var hans vapen.
På vägen till underjorden mötte han henne. Hon var blek, genomskinlig och benen vridna trekvart. När hon gick, släpade sig framåt, onaturligt, ryckigt och smärtande. De förr så vackra ögonen var grumliga och vita. Håret, tovigt och grått… men hon kände inte igen honom utan stirrade tomt framför sig..
Han kunde inte beveka Hades, ty hans hjärta bestod av en stor gråsten. Han lovade att offra allt bara han fick henne tillbaka, man Hades blinkade trött från sin tron av spindelväv. Det var för mycket tjafs nu förtiden, för mycket halvdöd, för många som passerade förbi och Hades var sliten. Men Persefone, hans maka lovade, för hon såg in i de vackraste av ögon..Hon såg in i livet hon saknade..
-Gå offer, ta med dig ditt hjärta för utan det kan ingen man leva..men vänd dig inte om, vänd dig inte om..

Han kunde känna hennes närvaro. Hennes andedräkt i nacken..Han hörde hennes hasande och stappliga steg, hur benknotorna krasmade och bröts..Tvivel, varför lät stegen inte som hennes?
Han ropade hennes namn gång på gång men fick inget svar. Hon undrade i sin dvala..Vem det var som skrek? Hon svarade inte, för mannen framför henne med den vackra nacken var obekant. Hon kände honom ännu inte.
Den långa vägen tillbaka var fruktansvärd, både för henne och för honom. Men slutligen så kom den sista trappan mot friheten och ljuset var så nära, friheten så nära. Tvivel, han ropade hennes namn en sista gång..
Orfeus, offer, offer….
Viskningarna och känslorna kunde han inte längre stå emot. Han vände sig om och allt var förbi. En orkan, en storm kom och drog henne obevekligt tillbaka..ned för trappen.
Hon försvann tillbaka till Hades..tillbaka till den underjordiska sömnen..
Offer?..förlovningsringen bröts itu. Cirkeln var bruten, hon kom inte igen..