Om det inte bara vore för alla trappor att springa
bussar att passa
middagar att laga
toaletter att städa
golv att moppa - med blott en tandborste
hyllor att torka
drygsläktingar att heja
kaffe att koka
leenden att le
handslag att slå
papper att läsa

hade tiden inte varit ett problem,
men nu är den det
och lösningen tycks svår
när jag bara vaknar
och äter
och somnar
vaknar igen
och springer
uppför mina trappor
tar mina bussar
springer, hoppar, glider förbi reklampelare
som jag inte längre har energi
att hata
skyndar till bussens första hållplats
för att få en sittplats
och slippa stå och gärna lägga väskan bredvid
för att slippa sitta bredvid främmande människor
jag är sist att flytta väskan
men jag vet att jag har tanken där
och livet finns som det sägs
i våra ögon och det kan jag se
men min kropp lyder inte när
jag vill vara god
och snäll
och bra
Om jag istället riktat min näsa åt andra håll
Mot andra planeter, universum

Platser att upptäcka
mat att smaka
kurser att läsa
konserter att se
sånger att sjunga – med blott en enda röst, nej varför inte flera!
kakor att baka
skratt att skratta
böcker att glädjeläsa
presenter att ge
kramar att dela


men när tröttheten
och irritationen
ligger för tätt intill
äter upp
allt det som var bra
kunde varit, skulle bli
tiden hade inte varit ett av mina problem men nu
är den det



tiden, mitt hot
min ständiga muta
för jag jagas
ifrågasätts - när jag undrar
men jag vet inte hur de kan föreställa sig
att jag ska förstå när de
inte ens förstår själva
hur allt bara går
passerar
ändå alltid kommer igen
för både mig och för andra
att gnagna och tillfredsställa

acceptera?
jag vet inte,

skulle man borde räkna det som
minuter timmar
och år
eller liv och energi
eller något helt annat

Så om det inte vore för alla
trappor att springa
bussar att passa

hade tiden
inte varit ett problem
men nu är den det
och lösning och förklaring tycks omöjlig att finna
men kanske, ett eventuellt och möjligt kanske