Ögonen öppnas utan att vilja se. Hon skådar ut över det hela. Hennes högra hand vilar lätt på hennes klädnad medans den vänstra polerar en amulett i hennes ficka. Ögonen sluts igen för ett ögonblick. En horisont av rödgul smärta skär igenom tills hon återigen ser. Handen smeker den ännu svala metallen i en manisk hast. Silvret i hennes ficka blir grått, glansen försvinner. En frän stank av förruttnelse stiger upp från amuletten. Hon väntar på svaret. Läppar som inte är hennes egna kröks i ett leende. Hennes mun formar ord som hon inte har skapat. - \" Du har förlorat. Ditt sista skydd har blivit förstört. Din-\"
- \"Du misstar dig, hade jag litat till enkla talismaner skulle jag varit lika fången som de andra.\"
- \"Du är som de andra, dina krafter är inte större. Du kommer att tjäna våra syften hur du än gör.\"
Hennes hand lyfte upp amuletten som blev till aska under trycket från hennes lillfinger.
- \"Jag spelar inte för att vinna.\"
- \"Då kommer du hellre aldrig göra det.\"
- \"Nej...\" Hennes hand strök varsamt ut askans svartgrå massa över handflatan.
- \"Så ge upp, gå med oss. Vi kommer at-\"
- \"Men jag kommer heller aldrig att förlora. Farväl.\"
Askan spreds i långa sträck längs med vinden och det gick inte att avgöra om det var ord eller bara sus som ekade efter den.