Världen är en så ful plats, Ellinor. Inget är ditt fel, det var för bara din skull jag höll mig kvar så pass länge som jag gjorde. Du är och förblir den vackraste jag vet, och jag kommer alltid älska dig, vart jag än är. Jag har kämpat för att få allt att bli lika vackert som du lyser. Men jag vet inte om det är du som är för vacker eller världen som är för smutsig. Oavsett vad, så orkar jag inte bromsa det längre.
Jag älskar dig Ellinor.
/ Mamma

Första gången jag träffade honom var på bussen som tog mig bort från allt som kvävde mig. Allt som låg och tryckte över mina revben och det som framkallade alla dessa klösande monster i min mage. Hela bussen var tom, förutom två tanter längst fram som satt och flörtade med busschauffören, ändå kom han och satte sig jämte mig. Vi hade aldrig mötts förut, ändå såg jag att han var en sån med drakgröna ögon som man kan se auran runt om man koncentrerar sig tillräckligt mycket (även om jag inte riktigt vet vad det är och hur en aura ser ut).
- Jag valde dig, sa han. Och så var det inget mer med det.
Jag var på väg upp till Stockholm, till morfar. Jag längtade efter honom, och efter att få sitta på en bänk i innerstan och bara vara ingen och tappa bort mig bland alla människor runtom.
Mitt huvud var så tungt av tankar att samma kväll somnade jag med huvudet mot hans axel, jag drömde om att kasta sten i ett så djupt hål att de föll tills de aldrig landade.

Hon var en sån mamma som andra föräldrar gick omvägar för att möta på stan. Som odlade pumpa på balkongen och var vegetarian.
Det finns de som inte kan prata med sin mamma över huvud taget, och så finns det de som kan prata med dem om allt. Och så finns det de som inte har någon mamma.
Min mamma var inte bara någon jag kunde prata med, hon var allt annat också. Jag hade ingen annan. Hon var den enda jag kunde lita på och hon var den enda mamma jag vet som räddade skadade smådjur, skänkte allt hon hade i plånboken till räddabarnen, köpte ekologisk mjölk och jobbade som volontär i Afrika när hon var ung.
Hon blåste bort alla krig. Vapen slocknade bara hon andades. Granater, bomber och pistoler och gevär. Allt hemskt dog och började om från början där hon gick. Vi brukade sitta på taket över staden och prata om att ingen höst aldrig någonsin är lik en annan, och hon brukade säga att jag var så långt bort, även att jag satt alldeles intill. Hon kände väl att vissa av mina ord var bättre osagda. För just det var hon var min största idol och jag tålde inte se när hon glömde bort att andas.

Simon är den enda person som sett mig sedan hon dog. Det är inte som att han har förändrat mitt liv, han har bara öppnat det lite. Visat mig saker som mamma inte hann göra innan hon försvann. Han valde mig, av alla andra han kunnat välja, han hade till och med kunnat välja tomrum och tystnad, men han valde mig. Saker blir av när jag är med honom. Men det räcker inte till.
Han kan dö för min skull, och ändå är han precis sådan mår dåligt av att tavlor hänger snett och dörrar står på glänt när man är hos honom. Det fattas något litet för att jag ska kunna låta mig själv lita på honom. Och alla små saker är stora när man bara inte når.

När jag hittade henne livlös i sin säng med den tomma pillerburken och brevet i samma hand kraschade något i mig. Jag ville klämma mina fingrar i bildörrar, bygga världens högsta torn av klossar, hoppa. Även att det inte var någon överraskning, jag visste att det skulle hända. Hon hade pratat om det många gånger uppe på taken. På slutet brydde hon sig inte ens om att jag svor längre. Hon sa att jag hade huvudet bland molnen, att jag bara skulle veta hur det känns att ha fötterna här nere på marken, som hon hade. Men jag trodde inte hon skulle göra det så snart. Men vem räknar dagarna? Den natten var en sådan som man inte somnar på. Därför tog jag första bussen till Stockholm, och träffade Simon.

Jag vet att jag lever, men jag glömmer bort mig ibland. Simon säger att jag är hans regnbåge om natten, jag svarar med vad som för världen är de mest självklara orden. Men jag håller alla fingrar och hårstrån i kors, så egentligen menar jag ingenting. Jag har lärt mig att alltid vara rädd, jag har delat sängen med mardrömmar och kudden med feghet så länge jag kan minnas. Om väggar kunde höra skulle jag aldrig berätta något, om trappor kunde se skulle jag aldrig röra mig. Och jag är för feg för att cykla, jag kanske ramlar. För feg för droger, tänk om jag dör. Jag vill bara vara som min mamma. Den fege dör tusentals gånger, men den som är modig bara en.

Jag kände en flicka en gång som aldrig vågade se upp mot himlen, hon var så rädd att bli besviken på stjärnorna, om de syntes eller inte. Jag kan dra paralleller till henne i mig själv ibland. Men det spelar ingen roll för visste du att du har sylvassa läppar? Att om det är någon jag skulle klippa papperstigrar ihop med så är det du? Så kanske, om jag skulle hoppa från något uppbyggd torn med någon, så skulle det vara hand i hand med dig. För det kan regna lycka från himlen precis när du vill, just därför tänker jag hålla mig till dig.