Varför kan du inte äta?

Hans blick är rädd.

Vi ligger ute på altanen omslingrade i filtar och tittar upp mot himlen som ligger inpyrd i stjärnor. Bakom oss ligger en delad måne. Han håller om mig försiktigt och säger att det känns som förr, som den gången då han mötte mig på flygplatsen. Jag minns dig i mina armar… hur liten du var…jag minns när du lunkade iväg på skakiga ben, bärandes på din alldeles för tunga ryggsäck.
Jag minns att jag ville springa efter dig och skaka liv i dig… skrika på dig..

Han tittar mig djupt i ögonen och tystnar. Jag vill inte se dig på sjukhus med slangar och skit. Du kan ju komma hem och bo hos oss sen, och allt blir bättre. Du kommer bli bättre.

Månen reflekterar sig mellan träden och studsar mot mina ögon. Det känns som naturen är någon slags varelse säger han.. det känns som om det vore en interligens bakom den. Vi pratar länge, men det kyler på mer och mer. Kom, nu går vi in säger han.. jag ska dricka varm choklad. Du kan dricka te, eller vill du också ha choklad? hans ögon är rädda igen. Han vet redan svaret. När vi reser oss upp för att bege oss in svartnar det för mina ögon. Då kramar han tag i min hand och jag följer hans fotspår på gräsmattan.