I morse när jag vaknade, kände jag på mig att detta skulle bli en mycket speciell dag. Vaknade utvilad och glad och hade ingen lust att ligga kvar i sängen. Var förväntansfull och skulle precis stiga upp, när min gode vän Elber, kom in med en frukostbricka. Den va späckad med godsaker. Papaja, ägg, yoghurt, blandade flingor, juice och kaffe mm. Han hade gjort i ordning silverbrickan så vackert, smyckad med en röd ros. Gissa om jag var lycklig över att mitt långa vackra hår, som annars alltid står upp som en tuppkam eller punkfrisyr på morgonen, denna dag låg väldigt och fagert över kudden. Precis som om jag inte ens legat och sovit och klädsamma rosor på kinderna hade jag också. Mina barnbarn brukar säga till mig när jag stiger upp på morgonen och ser den vackra tuppkammen, ”tur att ingen såg dig”. Men som sagt, allting var annorlunda den här dagen. Elber gjorde mig sällskap och vi åt och njöt av frukosten tillsammans. Så tog han brickan och gick ut i köket och plockade ur den och satte disken i diskmaskinen. Han satte även på en maskin tvätt och började vika rena kläder som tvättats förut. Detta medan jag tog en dusch och gjorde mig i ordning. Jag valde en figursydd klänning med klockad kjol. Idag ville jag visa upp min vackra figur och håret fick sig en extra omgång med borsten, för att det skulle vara silkeslent och skimrande. Medan jag borstade håret och lackade naglarna dammsög Elber lägenheten och när jag var klar åkte jag ensam in till stan. Elber var ju tvungen att vara hemma och städa klart och laga mat till våra matlådor under veckan som skulle komma. Han var ju även tvungen att baka bröd och kakor, för det var slut på det i frysen. Så jag tog min nya BMV och åkte in till stan. Parkerade i parkeringshuset som ligger mitt i centrum och det kostar 10:- kr för 12 minuter. Men vad gör det. Jag slapp ju att gå så långt. Och gissa vad som hände. Jo, precis när jag parkerat bilen så stöter jag ihop med en vältränad och jättesnygg polis. Han var civilklädd, så det sista fick jag veta senare under dagen. Han sa att det var hans lediga dag och undrade om vi inte kunde gå på ett publikrep på Stadsteatern som skulle spela Ibsens ”Ett Dockhem”. Han hade fått fribiljetter. Vem tackar nej till något sådant?!! Ja, inte jag i alla fall och den skulle vara klar lagom till lunch. Vi går dit och när vi kommer in i foajén så tittar alla på mig och jag frågar Björn, som han heter, vad de tittar på. Jo, det är för att du är så vacker, svarade han. O vad jag kände mig smickrad. Pjäsen var verkligen bra och trollband publiken, men när den var slut och alla skådespelarna bugande tackar för applåderna, kallar de upp mig på podiet också. De ville ge även mig en blombukett, med motiveringen att de blivit inspirerade av min person när de sett mig sitta i publiken. Nu kommer jag plötsligt ihåg en sak som jag glömt säga till Elber och det är att fönstret, det stora, ut mot balkongen måste putsas. Vilken tur tänker jag att jag kom ihåg det. Jag ringer till honom och han börjar säga något som lät som att han har fullt upp ändå, men jag fick tala förstånd med honom. Förstod han inte att om han gjorde allting klart under dagen, så skulle han inte behöva stressa när han skulle laga middagen? Ibland undrar jag hur folk tänker! Jag kanske även eventuellt skulle få lust att äta middag tillsammans med honom. Om han lagat något extra gott förstås. När jag lagt på så säger Björn att han gärna skulle vilja ge mig något smycke. Halsband eller armband. Varför inte båda sa jag, som har ett gott huvud och tänker klokt och han höll naturligtvis med om att det var en mycket bra idé. Vi går in i en guldsmedsaffär och jag börjar titta på allt vackert. Björn visar mig på vigselringar och säger att han ska köpa en sådan till mig snart, men nu skulle vi titta på andra saker. Jag föll för ett halsband. Det sa bara klick och när jag väl fått det på hornhinnan, så kunde jag inte få det ur skallen, så därför valde jag det och Björn betalade de 30.000:- kr som det kostade. Då kom jag ihåg att vi glömt armbandet. Vad glad Björn blev att jag påminde honom om det. Jag valde ett som var likadant som halsbandet och det kostade bara 20.000:- kr. Billigt om man jämför med halsbandet. När vi lämnat butiken, står vi en stund stilla på trottoaren och diskuterar vad vi ska göra härnäst. Lunchen väntar på att intagas och vi funderar lite på vilken mat vi vill äta. Då svänger en cabriolet upp och stannar vid min sida. Mannen, en vältränad brandman, fick jag veta senare, frågade om jag inte ville ta en åktur med honom. Han skulle åka ner till Italien och undrade om jag inte ville följa med. Ja, vad säger man? Javisst, så klart! Jag säger hastigt hej då till Björn och tackade än en gång för de vackra smyckena. Hoppar in i bilen och vi presenterar oss för varandra. Lennart och jag. Det var så han hette. Jag sa att vi kunde diskutera resan under lunchen. Vi hittade en jättetrevlig indisk restaurang. Det var så mysigt där inne och vi satt som två nyförälskade ungdomar och pratade med varandra i väntan på maten. Jag sa att jag inte hade några kläder med mig och att jag var tvungen att åka hem och packa. Det behövs inte säger han. Vi köper allting nytt. Jag visste ju redan på morgonen att detta skulle bli en mycket händelserik och annorlunda dag, så jag sa att det var ok. Jag hade ju de nyinköpta smyckena att pryda mig med i alla fall, men så kom jag att tänka på en sak. Varför berätta det för Lennart? Han sa ju att vi skulle köpa allting nytt och det måste ju även innefatta smycken. Glad att jag inte hunnit säga något om dem. Han berättade att han har ett hus i Italien och att han kör ner dit titt som tätt. Lever ibland i Sverige och ibland där. Allt efter vad han känner för. Så plötsligt ringer min mobil. Det är Elber tänker jag som måste fråga om något. Hur han på bästa sätt ska ta emot mig när jag kommer hem eller något i samma stil. Ingen fantasi eller initiativförmåga där inte. Tänkte en tanke att det var bra om han ringde, för då skulle jag hinna berätta för honom att jag inte kom hem till middagen. Svarar i mobilen och då händer något konstigt. I samma ögonblick som jag svarar så förändras världen. Jag sitter inte på någon lunchrestaurang!! Jag sitter hemma i min härliga fåtölj och det är inte Elber som ringer. Tittar mig runt i lägenheten, men ser honom inte, men en ostädad lägenhet och en massa tvätt som ska tvättas. Jag tar med handen över håret och känner min tuppkam. Jag sitter i mina mjuka sköna kläder och tittar avundsjukt in i klädkammaren på klänningen som är figursydd och har klockad kjol. Tänk vad fin den var när jag kom i den. Så svarar jag i telefonen och det är mitt äldsta barnbarn. Hon frågar hur jag har det och vad jag gjort under dagen. Du skulle inte tro mig om jag berättade säger jag. På hennes förvånade fråga om vad som hänt svarar jag att det inte var något och att jag varit hemma hela dagen och förmodligen slumrat till en stund. -Ha, ha säger hon. Då vet jag hur du ser ut i håret!! Min fåtölj är mycket skön att sova i. Man kan fälla den bakåt och så har den en fotpall som höjs samtidigt, men ska jag vara ärlig så hade jag gärna varit på väg till Italien i stället. När jag vaknat helt och pratat klart med mitt barnbarn, stiger jag upp ur fåtöljen och börjar göra det Elber borde gjort, men han var väl för lat. Nu blir det Inga som får göra det och så jag själv förstås. Men visst var både Björn och Lennart väldigt trevliga och fina killar. Synd bara att de inte existerar i verkligheten, eller så är det synd att vi lever i verkligheten och inte där de existerar. I drömmens fantasi. Och tänk på vilket billigt nöje jag var med om. Jag la inte ut ett enda öre. Inte ens teaterbiljetten betalade jag själv.

Britt Gustavsson