I början ser man bara en stor folkmassa sedan går man lite närmare
och då ser man de enskilda människorna i mängden.
När du saktar in och verkligen konsentrera dig på bara en, en kropp i vimmlet.
Vimmlet runt oss bleknar och jag bjuder in dig på en resa i mitt inre
som skall ta dig till insikt. Du sätter dig framför mig, håller dig fast i stolen,
blundar och väntar. Resan startar genom att du sakta närman dig mitt öga.
Du ryggar tillbaka lite men du håller stardig kurs mot det nu stora svarta hål.
Du flyter långsamt genom pupillen och in i ögongloben. det är som en solnedgång ju längre in du kommer. det svarta mörkret tar över och ljuset utifrån blir mer och mer avlägset. När det svarta helt omsluter dig pressas genom synnerven och rakt in i hjärnan. In bland tankar, minnen, känslor,lukter, ljud, bilder, hat, kärlek och ljus.
Denna blandning är som att se livets långa film. Du äter popcorn och dricker en cola ifrån biokiosken och avnjuter det sista 10 åren av minnen innan du kommer mot utgånen och fortsättningen av din resa inåt. Du kippar lite efter luft och du tar vägen genom högra lungan för att andas lite frisk luft. Du sätter dig lite på en bänk och tittar på utsikten medan vinden fläktar i ditt hår. Den röda lampan tänds och du vet att det är god tid att gå vidare mot hjärtat. Du tar en av dom största artärerna in och det är bara att fälja strömmen. Hjärtat hälsar dig välkommen med ett extra slag och lite ökad puls. Medan hjärtar jobbar på utan att någonsin tröttna så flyter du vidar neråt. Du fastnar vid ett vägskäl. Fundera om du skall ta vägen om magen eller om du skall utforska själen gåtor. Du ser att det fastnat ett popcorn på din krage. Långsamt äter du upp det medan du försiktigt går in i vänster dörr. Klippavsattsen har ett staket framme vid kanten. Hit men inte längre, skriker en liten blå skylt med röd ram. Du ställer dig vid staketet och ser ut över själens dal. Det är strålande vackert och ljuset bländar dig. Och så känner du ett stråk av obehag mitt i all denna prakt. Nere i ett hörn öppnas en tung och rostig järnport. När porten öppnats helt ser du rakt ner i den. Ditt obehag kommer från den tunga svarta dimma som kraftfullt trycks ut ur porten. Dimman släcker allt det vackra och ljuset fadear bort och blir till gråt. Gråten samlas i taket som ett tungt regnmoln redo att ta över världen. Då rycker hela landskapet till, dimman sugs in och järnporten stängs med ett gnissnade läte. Regnmolnet som så behövligt skulle släppts sin börda vet att det bara är att hålla sig. Hålla tillbaka, trycka in, glömma... Istället för regn så släpper det ifrån sig gråten i en enorm damm där dammluckorna är vid bristningsgräns. Arbetarna vid dammen sliter som djur för att förstärka dammväggarna och luckorna för att inte allt skall brister ut i ett inferno.
Ljuset börja långsamt men mödosammt titta fram. Lättad av ljuset kvittrar snart fåglarna igen och du känner dig glad men fundersam. Du ångrar lite att att du inte tog vägen till magen istället. Den röda lampan tänds och du vet att du måste gå vidare. Din rädsla tänds och känns lika röd som lampan på väggen. Rädslan att gå vidare in i denna vackra dal, vidare förbi dammen, förbi porten. Du tvekar men du vet vad som gäller och tar den långa trappan ner till botten. Väl nere bjuds du på en utsökt trerätters middag och din oro läggs åt sidan. Medan du ligger i hängmattan och äter ett äpple blir ljuset allt starkare.
Då helt otippat kommer ditt obehag tillbaka. Den tunga järnporten gnisslar till och du kastar dig upp ur hängmattan. Dimman sluter sig kring dig och trycker dig till marken. Du ligger där som en myra under din sko. Kämpar men till ingen nytta, det blir bara smärta. Du ser att gråten återligen bildar ett regnmoln och denna gång faller tre tunga droppar. Dom slår i marken med ett fasansfullt dån. Dalen skakar, dammen knakar, du skriker och jag faller... Dimman lättar, dammen höll, jag ställer mig sakta upp, du ligger kvar och väntar. någon kommer fram och hjälper dig upp. Du förstår inte men du går sakta med i den guidade turen runt i området. Guiden pekar och berättar enastånde berättelser som tid och rum.
Du lyssnar men det går rakt igenom. Guidturen är slut och den lilla turistgruppen bestående av bara dig tackar guiden och du går mot utgången medan den svarta dimman stiger mot ljuset igen...
Du går in i hissen och trycker på den enda knapp som finns. Väl uppe ser du den efterlängtade skylten med texten: Wälkommen Åter! Du skyndar på och får dom obligatoriska solglasögonen medan du köper lite sovenirer, en t-shirt och två pennor. Spiraltrappan mot utgången är brant och du måste kämpa för att inte falla tillbaka. Det starka ljuset skär genom allt levande och du tar på dina solglasögonen och stiger ut ur naveln...
Du lägger dig på rygg och svävar ut i folkmassan. Du tittar bakåt och ser hur jag faller igen. lyckas resan mig innan jag når marken, skakar lite på mig och fortsätter in i dom långa leden som vi alla måste gå i. Du har nu svävat upp på en ganska hög höjd och när du tittar ner ser du att vi alla i leden bildar formen av en ny kropp som hälsar dig välkommen på en resa som du aldrig kommer att glömma...