Jag möter en främling
en medmänniska i nöd.
Han faller i min famn
i en sista mänsklig kontakt.
Jag känner en närvaro
av en annan människa.
Påtagligt och helt
verkligt.
En som söker kontakt
där i vardagen.
Han vill att jag ska
hålla hans hand.
I hans kropp
pågår en kamp
den sista.
Det är hans avsked
till livet.
Jag frågar inte
efter namnet,
det är utan betydelse.
En hand
som stilla kallnar
när hans själ dansar ut
på himmelens ängar.
Allt har en början
och allt har ett slut.
Där på trottoaren
uppstår en vänskap.
Helt kort
och utan några ord.
Bara en hand
som håller en annan hand.
Ett kort möte
mellan två människor.
Så sitter jag där
med en livlös kropp.
Jag ser upp mot den
av regn gråa skyn.
Där högt över storstadens larm
vilar ett lugn.
Vad lite jag gjorde
men betydde så mycket.
Inte bara för honom
som dog i min famn.
Utan lika mycket
om inte mer för mig.