Kniven ligger i min hand,
den känns tung och kall.

Jag hugger mig själv i ryggen,
för att finna ljuset.

Jag sliter isär,
men finner bara mörker.

Tårar rinner nu innanför,
utanför skriker verkligheten.

Månen skrattar och stjärnorna hånar,
men marken välkommnar mitt fall.

Blodet väcker sakta naturen,
vakar och skyddar.

Grenar bygger tak,
det gröna gräset läker.

Solen stiger långsamt,
gryningen bringar lycka,

Morgonen smeker min panna,
sömnen svävar iväg.

Är tillbaka igen...