Jag tror vi kan sluta här
Jag tror du tagit tillräckligt mycket ifrån mig
Men jag kan inte gå
för att jag vet vem du egentligen är
Kan du äntligen visa det
kanske bara en stund för mig

Jag drömmer om att en gång finna
det som lever som ett djur inom mig
Ett inte stillat vilddjur
som lever liksom jag
Båda var vi en del av dig
Förstenade, blåslagna skönheter

Det går inte att bara skylla på dig
egentligen
Det får mig att undra
Och äntligen kan min undran skada dig

Mellan de här raderna så tror jag du vet vem du är
Jag vet att vi lärt oss något av vår egen blindhet
Så vi kan båda höra sanningen bland lögnerna
Att vi båda skulle kunna vara dagens hjältar

Jag känner hur det rör sig inom mig
Ett djur som kanske alltid levt där
Men aldrig varit en del av mig
förutom när vi besökt dig
Förstenade, blåslagna skönheter

När jag tillslut vaknar en morgon och vet att jag inte längre har något att förlora
När jag en morgon kanske kommer kunna hosta upp detta vilddjur
Kanske kan jag med kyss skänka dig den oro
som jag kanske en dag kommer bli av med

Kanske kan vi tillsammans stirra ut genom ett slutet fönster
Vi är morgondagens hjältar, du och jag
Förstenade, blåslagna skönheter