Ett flämtande. Ett andetag. Ett enda stort mörker. Vars var jag någonstans? Hur har jag kunnat hamna här? Lukten kändes frätande mot mitt stackars luktsinne, så stark att det skapar ett tryck in vid ögonen. Mögel stanken som låg likt en tjock dimma runt mig. Det smakade ruttet i luften.
Desperat försökte jag söka i minnet efter vad som kan ha fört mig hit. Minnen, bilder och människor flödar runt i mitt stackars medvetande. Mer än hälften vet jag ingenting om. Vet jag vem jag själv är? Vad heter jag? Vem är jag?


“Livet är ett mynt. Ditt enda mynt. Håll hårt i ditt mynt och spendera det väl, för det är det enda mynt som du kommer att få...”


Jag kommer ihåg en stilla sommardag i Juli. Gräset var som grönast där på kullen, ovanför dalen, och man kunde verkligen se allt därifrån. Långt där borta fanns sjö där man badade bastu om vintern och alla ungdomar söp sig fulla i tid till skolavslutningen. En bit därifrån fanns byn, och där en bra bit utanför låg mitt hus. Mitt hus? Har jag ett eget hus?... Nej, det har jag inte. Det är min familjs hus. Ja, så är det. Jag har en jättefin familj, två systrar och gifta föräldrar som älskar mig. Ett Falurött, litet hus med vita knutar och en ladugård intill, typiskt svenskt. I en typiskt svensk liten by. Jag minns att jag tycker om mitt hus. Där är allting bra.
“Sov du lille vide, än så är det vinter...” sjöng flickan intill mig och dansade runt, runt, runt i stora cirklar. En vild dans som kantades av videbuskar. Vem är hon? Känner jag henne? Vacker var hon i alla fall, klädd i mossgröna kläder, med skogsgröna ögon och ett långt mörkt hår som flög i vinden. Om jag inte kände henne då, så vill jag nog allt känna henne nu. Hon känns tilldragande, väldigt karismatisk. Hon sjöng och sjöng, innan hon till sist ramlade ner i gräset av yrsel.
“Jag älskar dig”


Minnet av kullen ovanför dalen, med flickan som uppenbarligen älskade mig grusades framför mina ögon. Det var som om någon spelade upp myrornas krig framför mina ögon, eller som att radiokanalen blivit dålig. Jag hade ingen signal längre. Jag gjorde ett nytt försök att komma ihåg flickan i alla fall, vem var hon? Är hon min nu? Varför kan jag inte komma ihåg henne ordentligt?
Jag letar bland alla mina bilder och minnen, tills att jag hittar henne igen. Men den här gången så är hon inte samma människa. Hon sitter på ett golv och håller sig krampaktigt över magen, en blåtira pryder hennes annars så vackra ögon. “Flickan med ögonen“, hade jag kallat henne så? Det borde jag ha gjort, för det var ingen lögn. Det var något särskilt med dom ögonen, och nu såg dom anklagande mot mig. Om ändå blickar kunnat döda.
“ Vad har du gjort!? Varför? Jag orkar inte med det här längre. Jag hatar dig!” Flickan med ögonen såg ned i golvet, och skrek i förfäran då hon insåg att golvet var nedsmetat av blod. Hennes eget blod. Det fanns blodspår överallt, hennes näsa hade visst fått en smäll eller två, så även hennes öra. Men det visste inte hon, inte förrän hon drog med handen genom sitt långa mörka hår och stannade till då hon insåg att det var stelt av torkat blod.. Då skrek hon igen, i ren ilska och avsky.
Jag tappade fattningen då jag vaknade upp ur minnet, det var likt drömbilder. Mina minnen som passerade revy framför mina ögon. Varför hade jag gjort illa henne? Flickan med ögonen, hon som älskade mig. Var jag verkligen så elak? Var jag ett monster? Mörkret runt mig smög sig sakta närmare, och luften började kännas allt tyngre. Mörker, fick jag en känsla av, har alltid skrämt mig. Mörker och ensamhet, det är vad jag fruktar mest. Mina värsta fiender, nu förenade i en mäktig allians. Men varför hade jag då slagit henne sönder och samman om jag fruktade att vara ensam?
Så samlade jag mina minnen igen, jag ville veta allt jag kunde om mig själv. Jag ville veta allt om henne. Men mest av allt ville jag veta var jag befann mig! Men det gick sakta, minnena rann inte igenom mig som vatten den här gången. Utan nu var de sirap i sinnet, trögflytande och långsamma. Där fanns människor jag inte visste vilka de var, och andra som jag kände igen mer eller mindre. Jag kom ihåg Ante, min bästa vän. Vi hade alltid haft varandra han och jag. Men jag minns inte vem han var, egentligen, bara att han hade sumpat hel sitt liv för ingenting. Han hade blivit ett ingenting. Han hade förlorat sig själv. Han hade dukat under i droger, den stackaren. En misslyckad sate, det var vad han var, som lämnat kvar allting i livet för ett sista rus. Jag kom ihåg att många förbannade honom för det. Att välja ruset framför livet, att välja helvetet framför himlen. Jag fann inte hans begravning någonstans i mina minnen, men jag kom ihåg att hans ex flickvän grät. Fast hon kom aldrig till begravningen, hon hade sörjt i tysthet istället. Det visste jag om, hon sa alltid det till mig efteråt.
Förutom honom kunde jag minnas fragment av några tidiga vänner, sådana som man hade i lågstadiet och sedan glömde bort. De var oväsentliga efter det. När jag blivit cool och populär, eller när jag var skolans fotbollstalang. Han som tidningarna kallade “framtiden”.


Tänk om jag var ett fotbollsproffs i Sydamerika?! Tänka sig att vara rik och världsberömd! Men varför hade dom då låst in mig i en mörk skrubb som luktade mögel och förruttning?


Mitt minne löste sakta upp knutarna för ännu ett minne. Den här gången så var det bara jag där, inlåst i ett rum. Rummet var senapsgult och luktade sterilt. Det kändes som ett sjukhus, väggarna var halvt kaklade och halvt målade med den fruktansvärda senapsgula färgen som skar in i ögonen, den ville klösa ut dom. Det var visst en toalett, fylld med diverse hjälpmedel för funktionshindrade, jag satt själv i ett av hörnen, klistrad mot väggen. Fastfrusen mot den senapsgula färgen som inte skulle få stjäla mina ögon. Utanför stod någon och bankade på dörren, det var en tant och hennes röst, som skrek förargat, kändes på något vis bekant. Men jag kunde inte höra vad hon skrek, och inte hade jag något minne av vem hon var. Jag ville helt enkelt inte träffa henne.
Mitt på golvet stod en plastburk, den var fylld med vätska och såg väldigt malplacerad ut där den var. Jag motstod en impuls som ville slå ut burken med innehållet, och stirrade istället in i den senapsgula väggen. Kanske vill jag ändå, bara lite grand, att färgen skulle slita ut mina ögon? Det kändes som om jag förlorat mig i mig själv.
Det sista minnet förstärkte mina misstankar om att jag nog var fotbollsproffs, burken kunde helt enkelt vara ett dopingtest och den tanten där ute var kanske en tyska, som snabbt ville åt testet så hon kunde sätta dit en av de berömda svenskarna? En av de berömda svenskarna i det berömda sydamerikanska laget. Jag ville att det skulle vara så. För nu hade någon uppenbarligen kidnappat mig, slagit mig i huvudet och låst in mig i ett gammalt skåp, kanske befann jag mig mitt i djungeln? Vad skulle hända om ingen kom och hämtade mig? Alla letar väll efter ett kidnappat fotbollsproffs? Eller gjorde människor inte sånt? Då skulle det inte sluta lyckligt för mig, men om jag nu befann mig i djungeln. Varför var det så kallt?


Mitt sinne tryckte in ännu ett scenario framför mina ögon. Jag stod i ett nytt badrum med en telefon i handen, och slog stilla ett nummer som jag kände igen mycket väl. Det var numret till hennes mobiltelefon.
“Ja, hallå?” svarade en trött röst på andra sidan, den vackra Flickan med ögonen.
“Förlåt. Jag ville säga förlåt till dig. Jag ska inte höra av mig mer. Jag lovar. Jag ångrar mig. Du hade rätt. Jag lovar. Jag ska aldrig mer höra av mig till dig. Jag lovar. Förlåt” hörde jag mig själv stamma fram i ett rasande tempo, innan jag stängde av mobilen och slängde den i golvet. Satan! Varför hade jag gjort såhär? Nu skulle hon undra, och tänka på mig. Det ville jag inte. Jag ville bara att hon skulle förstå att jag ångrade mig. Att jag aldrig ville någonting av allt det där. Jag visste aldrig att hon senare skulle känna sig skyldig, att hon alltid hade känt sig skyldig. Men hon berättade det för mig senare.
Minnet stannade lika snabbt som man stänger av en tv. Hon hade berättat det för mig senare! Det innebar att jag fortfarande hade kontakt med henne, det kändes bra. Jag kände mig lite tryggare då, där jag låg i mitt mörker, tätt omsluten av de ruttnande och mögel berikade ångorna. Flickan med ögonen saknade mig och hade kontaktat mig, hon hatade mig kanske inte så mycket då?


“Så har myntet blivit ärgat och repat. Kvar finns snart ingenting av det blankpolerade kopparmyntet...”


Sinnet arbetade i fullt tempo nu, allting snurrade runt. Minnena började att blandas, de rördes om och kom inte längre i någon ordning alls. De snurrade som hon hade gjort på kullen, runt och runt i en vild dans. Det gick fortare och fortare. Människor. Bilder. Minnen. Tragedier. Lycka. Tragedier. Så dök jag in i ett nytt minne. Det slog emot mig som ett knytnäve slag i ansiktet. Pang! Inga om och inga men, jag låg där på golvet i samma badrum som jag ringt ifrån. Ryggen var inte pressad mot någon elakt färgad vägg den här gången, utan mot ett iskallt golv. Det kändes som om golvet ville sluka mig hel där jag låg och stirrade mot dörren. Rummet kändes avlägset runt mig, allt jag kunde känna var golvet. Det kalla, stela golvet som samtidigt höll mig uppe och drog mig nedåt i djupet. Sakta sneglade jag ned mot min kropp. Den var förlamad, full av synliga sticksår och det flödade rikligt med blod ur färska sår. Runt mina armar och ben låg tomma tablettburkar, och någonstans långt bak i huvudet talade en tyst liten röst. Den där rösten som man ofta förtränger när den alltid talar sanning och förnuft. Den sjöng långt bak i mitt sinne för mig, att den här gången hade Ante allt ställt till det för sig.


Ante. Det var jag. Jag var Ante, han som... Som hade haft en vacker begravning utan sin vackra ex flickvän. Hon som hade sörjt i stillhet. Men fortfarande pratade med mig. Jag ville börja gråta. Tårarna brände bakom mina ögon. Den ruttna stanken trängde allt djupare in i kroppen, och åt mig inifrån och mögelluktens dimmiga dis gjorde min tårar omöjliga. Eller kanske var det inte mögellukten som gjorde att jag inte kunde gråta längre?


“Döda fäller inga tårar, de har spenderat sitt mynt.”