Löven faller så sakta ned från träden.
De faller så frifult.
Så som mina tårar rann.
När jag fick veta att vi inte kunde vara nära varann.
Jag ser ut genom det rimfrostiga fönstret.
trädens frusna kronor vajar så tryggt i vinden.
Lika tryggt som mitt hjärta var hos dig, men nu är det frostigt och kallt.
Ensamheten har åter börjat blomstra, ensamheten jag så väl känner
igen!
Ser den flickan ensam kvar på gungan.
Hon har blivit sviken lämnad och sårad, hennes liv har åter fått sig ett skrubbsår!
Hennes tårar är så väl synliga.
Jag blundar hårt och försöker tänka mig bort, till drömmarnas land.
Försöker glömma att flickan faktiskt är jag!