Det här med självinsikt är klurigt
ibland kan man tro, verkligen tro
att man känner sig själv,
sina styrkor och svaheter, sina känslor och sina tankar
Och så helt plötsligt, utan att du kanske inte ens vet vad det var som triggade det
är din starka själ slagen i spillror,
en krossad glasruta på marken

Och där står nu du,
som en gapande fisk och funderar över vad sjutton det var som hände
Folk går förbi och tittar menande på dig
och tillslut måste du inse
att den här röran vid dina fötter
är ingen annans än din egen

Så då kastar du dig ner och försöker samla ihop alla bitar så fort det bara går
samtidigt som blickarna bränner i ryggen
Och alla som en gång försökt samla ihop krossat glas i snabbhet
vet vad resultatet blir
Du skär dig
Du svär ramsor
och du kommer garanterat att missa några bitar
delar av din själ som blir kvarglömda som skräp på gatan
nedtrampade och spridda för vinden
och tillslut förlorade

Samtidigt någon annanstans i staden står du
och har börjat försöka pussla ihop bitarna igen
Ännu har du inte märkt att det saknas delar
Ännu har du inte ens riktigt förstått vad som hänt
och det är mest du funderar på där i ditt rum,
rummet i ett hus där det inte finns några fiender
men inte heller några vänner

Du är en ensam strimla av en människa,
som en gång var en flicka som hon trodde hon var en kvinna
ett barn som försökte vara så vuxen

Imorgon vaknar du kanske i din säng,
i det där rummet, i det där huset
och stressar iväg som vanligt
Men ännu är dagen långt borta,
då du kommer vakna ur denna mardröm du kallar för självinsikt