Fotspår av eld
glöder i det nyfallna mörkret
och älskling vi har alla
en lång väg hem till oss själva

dunkla facklor brinner
längs den mörklagda horisontens
dimhöljda färdvägar
och där bortom min själs rykande ruiner
ute i den åldrande vinternatten
står en pojke jag kände en gång

älskling
du förstår, man vänjer sig
även vid tomma rum
och förälskelsen till smärtan
har också en tid att bida
och en död att möta

men när jag låter blicken falla
över din nådfulla entitet
fördunklas fatalitetens scenografi, då
skymtar jag en döende himmels bedjande ögon
smeka din unga hud

som heliga vägvisare leder de
mina skuldtyngda händer
mot din själs bultande epicentrum
och där på toppen av dina livgivande kvinnoberg
har evolutionen skulpterat en himmel
för min döende känsel

älskling
vi vet båda att vi inte
kan lova varandra livets oändlighet
eller tidens evighet
men dina läppar måste vara portalen
till dödens förintelse

och med dessa ord av kärlek
lovar jag dig ett mänskligt försök
att varsamt hela ditt hjärtas sårade himlakropp