Inget lim på mina händers beröringsytor eller sol på mina fötter
Inga kärleksballader mer

Jag går in i min tysta vita värld nu. Där allt är vitstruket, inte
strävt men lugnt och återhållsamt. Min rätta form. Där kan jag sluta mig i den.
Där kan jag berätta min historia

(Jag har ingen historia)

Jag brukade älska att borsta mitt långa hår i mörkret. Då tillhörde det bara mig.
Jag minns hur det föll kring mitt ansikte i kärleksfulla smekningar.
Jag kände varje strå på mitt huvud när borsten gick. Jag kände min egen kind.
Jag kände luften kring min egen kropp och avståndet till närmsta möbel.
Allt det utrymmet var mitt och jag ägde det!

En gång hette det att jag var för söt för att vara olycklig. För blond, för högkindbenad, för tursam med benstommen. Det sades att jag var ett vackert barn och att man minsann inte kunde förstå var skuggorna kom ifrån.
Allt var sol och trevligt och reflexer i flickans hår i solen. Flickans hår i solen som var vackrast av allas i solen.