Jag kom till honom på lördagskvällen klockan 22.45. Han halvlåg på soffan och gav mig en avmätt mörk blick. Jag skakade av mig kylan och slängde upp vantarna på hatthyllan. Kappan gled av mina axlar. Jag ropade hej. Han svarade. Jag förväntade mig att bli omfamnad och värmd, så som han hade gjort i går. Men han var annorlunda. Öl i andedräkten. Jag försvann lite, två öl, det är det enda jag druckit. Jag tittade ner i hans ögon, två? tre? fyra? fem? jag var inte allvarlig. Och fem var det. Han höll mig hårt intill sig, smekte mitt ansikte. jag var tyst och såg in i honom. Han slutade se mig och började granska mitt ansiktes fel, mitt födelsemärke. Min mustasch. Mina finnar. Jag läste in min egen självkritik i hans blick. Och jag ville resa mig och gå. Kände hur tårar började välla upp inom mig. För det här hade jag cyklat genom kalla natten. Han blev hård i rösten och sa till mig att gå och lägga mig. Jag snäste att jag ville se filmen. Och att han skulle sova ensam i natt. Han blev rädd. Jag slätade över. jag skrattade åt något han sagt, han härmade mig. Jag blev ledsen. Drog mig undan. han tog tag i min hand, och drog mig mot sig ute i hallen. Vill du att jag ska säga att du är söt? Hur vacker du är? Med ironisk röst. Ge dig mer uppmärksamhet. Jag sa att han skulle gå och lägga sig. Du säger till mig att hålla käften skrattade han. Och gick in.