Vägskylten skakade fortfarande. Micke såg sig runt efter fler jordklumpar. Åkern var full av dom, men då var han tvungen att gå ner i diket. Han knep ihop läpparna och bockade till kepsskärmen med händerna.
Jonas och Hannes stod en bit bort. Jonas hade följt jordklumpens luftfärd och gett upp ett yl då den träffat skylten mitt i prick. Hannes, inte lika lättimponerad, suckade djupt >va fan killar, vi drar nånstans, ni har väl inte på allvar tänkt hänga här hela kvällen?
Och det blåste, en jäkla vind.
De var framtidseliten, bara att det inte verkade som om någon hade förstått det ännu. Micke böjde till sin kepsskärm igen, aldrig att han skulle ge upp den, han fnös och spottade på marken. > Så vad tror ni Markus gör nu?
Markus, en av fyra som hade tagit sig någon annanstans. Till ett universitet, en utbildning, till en dryg klädstil och en bakåtslickad lugg och en närvaro som fick en att känna sig som skit.
>Hörru Micke, här är en jättestor klump, om du inte träffar med den så…
Micke fyllde lungorna och spände ut bröstet. Spelade ingen roll hur rosa Mackans tröja var, på hemmaplan fanns bara en kung. Han släntrade över mot Jonas, som, ja vad i hela friden stod han och flinade åt nu? Grävlingsögonen såg ut som om dom hade fått spel. Hannes riktade lite nyfikenhet åt dom, följde efter Micke. >Jaha, kallar du det här för jordklump? Hannes nedrackandes på Jonas, Micke stod med händerna i sina vida byxor och kunde inte hjälpa att känna ett litet stygn av sorg. Vinden rörde sig i pälsen på det som samma morgon varit katten. Ingen han kände eller så, bara en vildkatt. Men ändå. Bakkroppen var mosad till en sörja av päls, blod och kött. Ansiktet såg ut som att det sov.
> Vi ska begrava den, hörde ni vad jag sa? Vi ska begrava den.
Micke vände sig mot dom båda andra, dom skulle begrava den, och sen, sen skulle han gå hem, upp till sitt rum, till sin dator och skriva till henne, att han hittat en överkörd katt, och att han gett den en respektfull begravning. Och hon skulle sitta med handen för munnen, ögonen fulla av medlidande och tårar. Hon skulle skriva tillbaka att hon älskade honom fortfarande, för att han var så vänlig mot allt levande.
Hannes stirrade på honom. >Ska du begrava den? Varför då?
Okej, så Hannes var inte fullständigt lojal, skit samma. Micke vände sig mot Jonas >VI, ska begrava den, för att se vad som händer när kräket ruttnar i jorden. Kolla likmasken du vet, sen kan vi sälja metmask till sommargästerna. Krabbfiske liksom.
Jonas röt fram att det var tamefan den bästa idén nånsin, idéernas idé. Och hade svårt att stå still på marken. Hannes och Micke stirrade in i varandras ögon som en tyst maktkamp. >Du är så jävla sjuk i huvudet Micke, vad ska vi gräva med?
Micke nickade bort mot vägskylten >Det är bara att bryta loss den där.
Hannes drog in snor genom näsan, ett långt grumligt ljud som illustrerade näsans mängd och konsistens av innehåll. Till hälften nedsvalt stötte han upp det igen och skickade iväg en loska mot vägens mittmarkering. >Alltså det här måste vara det dummaste du någonsin kommit på, ta sönder nån jävla skylt, för att gräva ner nån jävla katt, och gräva upp katten…
Hånet i rösten var som knytnävslag och snorloskor mot Mickes ansikte, från sidan kunde han se Jonas oroligt röra sig. Hannes mun formade fortfarande ord, men dom trängde inte genom hjärtslagen som pumpade röd ilska upp i hans hjärna. Ingen fattade, Hannes kunde gå och dö. Vad visste han om någonting? Hade han överhuvudtaget älskat nån gång, visste han hur det var att älska någon så hett, men att inte kunna få röra, få ha? Alltid det där avståndet mellan dom. Hur frustrerad hade han inte varit när hon skrev om sin trötthet och rädsla, hur mycket hon ville att han skulle vara hos henne?
Han hade slagit upp sin hand på en kontainer, vid återvinningen, såret hade läkt ihop, men det stramade om han spände ut sin hand för mycket. Nu kändes det klibbigt, fingertopparna var precis som om han tagit i smält choklad. Handen torkades av mot byxbenet och lämnade ett streck av blod efter sig. Såret hade gått upp, Micke slickade på handflatan, hon hade sagt det nån gång, att saliv var bra för sår. Och hon visste, faktiskt, allt som var värt att veta om kroppen.
Hannes hade tystnat, han väntade på att få något tillbaka, han ville käfta, och Micke brukade vara bra på det annars. Jonas hade börjat arbeta på att lossa skylten.
Micke vände Hannes ryggen och stirrade ner på den överkörda katten. Hans egen katt fick aldrig gå ut, hon skulle inte ha klarat sig en sekund. Han skyddade det han älskade, på ett sånt sätt som dom här två idioterna aldrig skulle förstå. Jonas var röd i ansiktet och räckte flämtandes fram skylten, lätt bucklad. Den hade vassa hörn i sidorna, ganska tung var den med.
>Jonas? Det är en sak vi behöver, du vet, vi måste ha ett kors? Mickes röst var mild när han talade med Jonas, som satte av hem till sig efter spik och pinnar.
Hannes frös. >Du? Jag sticker snart, det drar så mycket här.
Micke ryckte på axlarna >Visst dra du.
Han knäböjde vid katten, strök ömt med pekfingret över nosen och upp mellan ögonen. Hannes sparkade lite grus och verkade tveka om att ge sig av. >Du, Micke? Har du hört nåt från hon tjejen?
Micke stelnade till, han ville inte att Hannes skulle prata om henne, hon fick inte finnas i hans silikon-bimbo-infekterade hjärna. >Hon gjorde slut eller hur?
Han hatade medlidandet i Hannes röst, det var falskt och tillgjort. Ingen riktig vän. Riktiga vänner ifrågasatte aldrig. Kattens öron, så små dom var ändå. Inte lika små som hans hamster förstås, där kunde man snacka små öron. Djuret levde, han hade sett det första gången han tittade på den, hur den tog stötiga andetag och fortfarande var varm och fuktig om nosen. Säkert törstig till döds också.
Hannes harklade sig igen, inte lätt att prata med en böjd rygg som utstrålade så mycket slutenhet. Skylten hade en vass sida, där plåten inte hade blivit bockad inåt. Han hade inte velat att det skulle ta slut, det hade inte varit hans beslut. Det var så typiskt henne också, att bara dra ur sladden så där. Utan förvarning. Han hade ändrat hela sin personlighet för henne, verkligen gått ner i djupet av sig själv. Och sen, så jävla mardrömsaktigt hade hon lämnat honom ändå. Han ville att hon skulle veta hur ont det hade gjort, hur mycket han hade älskat henne och hur mycket han fortfarande älskade. Den där biten som dött när hon försvann, skulle återupplivas när hon ville komma tillbaka till honom. Och han skulle skriva att hon skulle få vila i hans famn och bara känna sig så älskad.
Hannes tysta ifrågasättande, blåsten in genom jackans dragkedja, bocka till kepsen igen, Jonas som snart skulle vara tillbaka. Katten som sakta dog, plågsamt långsamt. Hon hatade att plåga. Han lyfte skylten med den vassa kanten nedåt och körde den med all sin kraft genom kattens atlaskota, tryckte och sågade tills metall skrapade mot grus.