Det var när jag hade spottat ut tandkrämen ur munnen som världen förändrades för att aldrig bli sig riktigt lik igen. Inte så att det hände något egentligen, fast det borde ha gjort det. Åtminstone en liten jordbävning eller Gudrunliknande storm. Men inga träd rasade och jag kunde inte känna en enda vibration genom golvet. Det enda som hände var, att jag själv på något sätt hade försvunnit bortom synhåll för mig. Alltså, jag kunde inte få syn på mig i spegeln. Eller - jag kunde inte få ihop det jag såg till mig själv. Där fanns en näsa och ett par ögon. Jag såg tydligt en mun och den rörde sig när jag talade. Kinderna och pannan fanns där. Och min kala skalle. Den kände jag igen. Och glasögonen var mina. Men alla de där anletsdragen... de var omöjliga att sätta samman till något begripligt.

Jo, jag förstod, att det var jag som såg mig själv. Och jo, jag visste, att hjärnan kan spela oss ett och annat spratt. Och visst, jag har en massa små knottror i hjärnan som ställer till det för mig. Jag borde veta bättre än att fullständigt panikslagen låsa in mig i ångest och tro, att nu är det kört på riktigt. Jag har varit med om värre saker än att ansiktet fragmenteras. Jag har ju för helvete lärt mig leva med döden som bästa vän. Inte kan det vara så farligt att inte förstå hur ett ansikte, mitt ansikte, hänger ihop.

Det jag ännu inte visste, men snabbt fick lära mig när jag samlat ihop mig och insett, att livet inte slutar bara för att näsan är obegriplig var, att inga näsor gick att begripa. Ingen människa hade längre några anletsdrag. Ingen människa gick att skilja från någon annan hur mycket jag än tittade i deras ansikten. Det var som om varje ansikte slutat bära meningen av den person som fanns i det.

Så fick jag ändå lära mig leva ansiktslöst. Jag fick lära mig att se på varje människa som vore det en vän. Någon jag i princip är vänligt inställd till. Och jag förstod innebörden i att känna sig hemma någonstans. Det var just den känslan jag förlorade och den ensamhet som gömdes i att inte känna igen en enda människa var fruktansvärd.

Fullständigt överväldigad av min förlust måste jag ändå finna något sätt att skilja den ena människan från den andra. Röster blev viktigare än näsor. Glasögon skilde den ena rödhåriga från den andra. Klädstilar avslöjade personen lika bra som rörelsemönster och vardagsbeteende. Att komma för sent kan innebära, att man är någon annan än en som kommer för tidigt. Att gilla att solen skiner kan skilja en människa från någon som inte gillar något väder alls.

Och jag satte namn på det jag såg och människorna trädde fram igen. Inte pålitligt desamma som när jag kunde se dem i ansiktet och veta. Men ändå som personer som framkallar ett hjärtats leende innan tanken hinner dra på munnen. Livet kunde återgå till samhörigheten mellan mig och de som lever sina liv i närheten av mig. Jag vet vilken kassörska som låter mig packa själv och ha min stolthet och vilken som kommer att resa sig för den stackars rullstolsidioten för att i stor medkänsla stoppa ner min liter mjölk i en gratispåse. Hon som gillar min integritet har alltid svart T-shirt och vaggar lite med axlarna när hon lyfter varorna på bandet. Jag gillar att veta sånt.

Nu, efter månader av ansiktslöshet kan jag till och med uppskatta att se en film. Visserligen känner jag inte igen skurken om han inte talar eller rör sig en lång stund. Men jag ser andra detaljer. Lägger märke till scenerier och mellanmänskliga relationer jag tidigare aldrig ens tänkt på. Och jag ser mönster som hjälper mig att avslöja vem som älskar vem, vem som lurar vem och vem som helt enkelt är en dålig skådespelare.

Så livet går vidare. Även om jag avskyr, att jag missar att hälsa på mina bästa vänner på stan. Förhoppningsvis känner de igen mig och minns att jag gillar dem ändå.