Tårar har sedan länge slutat fylla sin funktion.
En doft, ett minne eller blott en tanke får mina tårkanaler att reagera.
Jag försöker förstå min ångest, bekämpa den med motion.
Ett brustet hjärta, en sviken själ eller en totalt ensam snöflinga.

Jag vill veta vart hon är, vad hon gör och hur hon mår.
Jag vill förstå sveket, jag vill veta hur hon tänkte och varför hon inte reagerar.

Att skriva börjar bli som att uppleva ett krig.
En låt, ett klädesplagg eller blott en tanke får mitt hjärta att krevera.
Jag vill kunna skratta med hjärtat, kunna känna frid.
Ett förstört förhållande, en söndertrasad tillit eller en totalt ensam snöflinga.

Jag vill inte veta vart hon är, vad hon gör och hur hon mår.
Jag kan inte förstå sveket, jag vet att hon inte tänkte och förvånas inte över att hon inte reagerar.

Tårar har sedan länge slutat fylla sin funktion.
Ångest är fiktion, min själ behöver motion.
Med reggae toner i min skalle, med skälvande steg försöker jag resa mig.
Men som ensam snöflinga som drömmer om helvetet är det inte för dig...