Han stod där på räcket. Den kyliga vinden kändes uppfriskande mot hans kinder. Han frös, men det kändes inte som något negativt, inte nu. Det var som om någon tagit bort vikten över hans bröst, den som hade tyngt ner honom och känts som den skulle sänka honom genom marken som om den varit kvicksand. Den var borta nu. Kvar fanns bara det positiva. Alla hans sinnen verkade skärpa på något sätt. Var det så här det var att leva, undrade han för sig själv. Hade det varit så hela tiden hade det kanske varit värt det, men det var försent nu. Känslan av frihet som nu genomsyrade honom hade han haft en vecka tidigare också. Då hade han stått på samma plats som nu, men den gången hade han vetat redan innan att han inte skulle göra det. Nu var det annorlunda. Förra gången hade han varit rädd, men rädslan var borta nu.

Han stod där och andades in den kalla kvällsluften. Det kändes bra. Bra? Fanns det ordet i hans ordlista? Han var inte säker. Det kanske hade gjort det en gång i tiden, men det var i så fall mycket länge sen nu.