det är så svårt att förklara, de få känslor jag har
allting tycks flyta ihop ändå
alla drömma jag en gång haft
som nu flutit ihop till en gråhet jag inte förmår förklara
hur skall jag någonsin kunna sluta drömma
om den trygghet du ger mig
att veta hur du känner
gör mina tankar verkningslösa
ty det enda jag någonsin velat ha är du

Dina ord är det enda som får mig att sluta längta
din oro det enda som botar min egen
alla dessa tankar det enda som fjälper mina egna
jag kan inte leva utan dig..

Plötsligt blir det så svårt att andas
tystnaden blir nästan fysisk
jag önskar jag kunde höra din röst säga
att allt kommer att bli bra igen
jag kommer inte att tro på det, men det ger mig lugn

Det är gulligt att så verkligen försöker
få mig att gilla dig
alla dina ord så vänliga
invadderade i känslomässig bomull
hur ska jag någonsin kunna tycka om dig mer
än vad jag redan gör