Det satt en tant vid ett piano i en vanlig landsortskyrka och spelade schlagermelodier och låtar ut svensktoppens hitlistor de senaste trettio åren. Såna som "Dagny" och Waterloo" och "Håll mitt hjärta".... en massa banala låtar med fem ackord i varje. A-sju och G- moll och D och så. Hon satt där för, att kyrkan stod öppen när hon gick förbi och för att det stod ett piano längst fram i koret. Hon hade inget eget piano så varje gång hon såg ett offentligt - eller ännu hellre en flygel, måste hon provspela. i vanliga fall blev det väl mest en eller annan sonat av Beethoven eller Mozart. Åtminstone om det var ett kyrkligt piano hon satt vid. Men just i dag fanns det bara de där banala melodierna i huvudet. Fem ackord och ord hon bara mindes något här och där.

Som Dagny. Oh oh oh o, Dagny, kom hit och spel. Dabidabidabido.... Med lite fantasi och basgångar a la Count Basie lät det inte så tokigt ändå. Helt inne i vänsterhandens övergångar hade hon lämnat världen och märkte inte längre vad som hände runt omkring henne. Hon såg inte kistan som vaktmästarna rullade in och ställde på ett litet podium i mitten av koret. Inte heller la hon märke till kransarna och blommorna som kom med olika bud från blomsterhandlarna i trakten. Inte såg hon psalmböckerna eller prästen som traskade in genom kyrkggången. Hon bara fortsatte att spela och tyckte att hon fick till det riktigt bra. Banne mej... sånt där som händer andra tänka sig... oho Waterloo....domdidadomdedi Waterloo.....

Prästen harklade sig och la handen på hennes axel mitt i ett G-mollackord. "Jag förstår att det här är vår nya kantor" sa han. Och tanten, som verkligen inte var varken ny eller kantor tittade förvirrat upp och nickade. Hon hade inte hört vad prästen sagt. Så hon nickade och log sådär som man nickar och ler när man presenterar sig. "Anna Karlsson" sa hon. Och fick en lapp med siffror på av prästen som bockade och lämnade henne med orden "vi tar den vanliga ordningen utan begravningsmässa"

Det var nu hon skulle rest sig upp och sagt som det var. Att hon inte... men prästen hade redan försvunnit in i sakristian och förresten skulle väl den ordinarie kantorn dyka upp närsomhelst. Och så fort hon kom skulle Anna gå hem minsann. Jodå, tanter som lånar pianon ska gå hem när det ska bli begravning. Speciellt om de bara har schlagermelodier i huvudet. Det var bara det, att nu hade begravningsgästerna börjat komma. I alla fall trodde hon att det var begravningsgäster fast ingen av dem var speciellt mörkt klädd. En dam hade blommig kavaj. En annan såg ut att ha glitter i sminket. Och där kom tre stycken med pastellfärger rakt igenom. Minsann. Men så kanske det var nuförtiden. Det var riktigt roligt. att sitta där och kika på dem som kom in, den ena färggladare än den andra. Tänka sig!

Så länge satt hon kvar, att prästen hann komma tillbaka, nu utklädd i sina prästkåpor och snören och allt vad de har på sig. Och innan hon hann protestera nickade han och hälsade alla  välkomna och tyckte, att de skulle börja med att sjunga. Ja, han sa nog vad de skulle sjunga, men någon psalmbok hade hon inte vid pianot så... ja vad skulle hon göra, hon som bara hade schlager i huvudet. Och svensktoppslåtar...

Skifs håll mitt hjärta...

och Bygga upp ett stort berg....

och We are all the winners

Så hon började förspelet... och tänkte, att nu får det bli vad det blir. Björn Skifs... må förlåta mig. Och tänka sig. Alla begravningsgästerna reste sig och började sjunga. Orden hon själv inte kunde rann ur deras munnar som om de själva spelat in låten i studio dagen innan.

Och prästen... som väl borde varit allvarlig i en sån situation... log bara och gick in i sakristian och hämtade en elbas. Som om det här var precis som vanligt. En helt vanlig schlagerbegravning.

Just det. En vanlig schlagerbegravning med fem ackord och banala melodier. Just sådär som livet är. Banalt. Men orden. Jo, de där orden.

De stannade.