från
samma uråldriga rike
kommer
drakkungen och
duvdrottningen

i hennes ådror flyter
drakblod
i hans bröst bor
duvgråa tårar

alltid
tillsammans
vandrade de i den
hemliga trädgården
samtalade
läste av varandras
drömmar

men
en ond djinn
for som en sprakande
svaveleld
genom tiden
och
slet itu allt som var
vackert
varmt och ljuvt

kungen och drottningen
skildes åt
slungades åt var sitt håll
långt
från varandra

han
in i den
vita förlamande dimman
på drakberget
tungsint
oåtkomlig
innesluten

hon
fredlöst flygande över öknen
mil efter mil
tomhet
sökande
i olika skepnader
som svalan
som duvan
som örnen
ja
oftast som örnen

och hennes pärlgråa
tårar
föll som balsam till marken
föll som nektar av förgätmigej
ner i
drakkungens bo

då
tände draken
med sin inre glöd
en eld
med så gigantiska lågor
att
änglarna
på vintergatan kunde se den
han började skicka signaler
i natten

lågfrekventa hjärtljud

duvdrottningens
mjuka duvbröst
träffades
varje natt
rätt i hjärtat
och
hon mindes

den eviga elden
i hennes hjärta
flammade upp
och med ett barns iver
skrev hon kodade kärleksbrev
på tusen
röda ballonger

som med vindens hjälp
en efter en
landade
i drakkungens bo

hans hjärta
lättade
och
han log