Hon satt kvar.
Vred inte huvudet den minsta millimeter.
Hennes blick var klistrad på människor som hon hoppades skulle rädda henne.
Hans steg var för lätta för att hon skulle höra dem tydligt.
Men kärlek förstärker alla sinnen och om han så varit fjäderlätt skulle hon hört dem.
Hennes hjärta exploderade för varje steg.
Hon hörde rösten.
Rösten hon glömt.
Hennes leende ramlade sönder.
Murarna föll.
Om någon sett henne rakt i ögonen skulle den drunknat i rädlsan.
Hon darrade.
Fastnaglad.
Hennes händer pillade sönder hennes strumpbyxor.
Hon hörde hur han gick runt.
Rörde sig bara några meter ifrån henne.
Hon klistrade på ett nytt falskt leende.
Ett av dem hon förbrett.
Hon fortsatte prata.
Rösten stadig.
Hon såg hur han rörde sig i ögonvrån.
Stannade upp i meningen.
De som skulle rädda gav henne en menande blick.
Två blickar.
Flera tusen blickar.
Hon rodnade.
Och var vit som snö.
I hennes rörelse ner mot skorna såg hon honom tydligt.
Hon svimmade.
Och reste huvudet långsamt.
Vänt mot honom.
Vänd det!
Vänd det!
Vänd det!
En blick.
Hon vände sig bort.
Död och återuppstådd.
Hon skakade.
Hans röst ekade i hennes huvud.
Finns mirakel?