avståndet
i tid och rum
var
alltid
en detalj utan betydelse

våra cirklar
tangerar
åter och åter
varandra
som två magnetiska halvor

som
vill bli
en

förnekelse
försakelse
och ändlös
väntan

i
natten
viskar jag

du
du är min
glädje
och min
ögonsten

nu
sträcker jag ut
mina händer
med uppåtvända handflator
som i
bön


kom
kom om du vill

tiden hastar
snart kommer
skymningen

ödmjukt
böjer jag mitt huvud

ger dig
allt vad du vill