Jag sitter här ensam,frustrerad och arg
varför kan människor inte förstå,att alltid
behöva förklara

Varje dag,varje timme,varje minut
att pollenallergi är jobbigt är så
tröttsamt för den som är drabbad

Här i huset är förståelsen noll,jag
stänger ytterdörren,då häcken framför
huset doftar så starkt,det luktar och
doftar in i lägenheten,när dörren
lämnas öppen

Jag nyser och nyser och ögonen
rinner,två är vi denna uppgång
som av pollenallergi lider

Vi stänger ytterdörren och strax
är den öppen igen,hänsyn till
någon annan kan den här människan
inte ta

När hon ser mig är hennes ögon svarta,
och blicken jag får kan säkert döda

Hon har ju som hon sagt bott längst
här i huset,hon tror väl då att hon
har makt,tror att hon är polis

Nu väsnas hon mer än vanligt,
hon dunkar,slår och smäller
i dörrar i sin lägenhet under mig

Jag sitter här ensam,frustrerad och arg
ska jag börja packa,flytta ut

Huset som jag sett tyckt om,i en tid
för länge sedan,när jag där åkt förbi
har jag sett,det är fortfarande till salu

Men jag vet,packa och packa och flytta
det orkar jag inte,mäktar inte med en
gång till

När jag för tre år sedan kom hit flyttade in
kände jag här vill jag bo,här vill jag stanna,
här hör jag hemma

Jag undrar så hur mycket ska en människa
tåla,mina krafter börjar ta slut,av allt gnäll
allt tjat

Det spelar egentligen ingen roll,var man
än sätter ner sina bo pålar,så finns det
människor som alltid vet bäst,kan allt
och har bott på platsen längst

anits 1 juni 2008