\"Här är det så lugnt och skönt att bo. Inga krig och sådant\".

Så sa hon, tjejen som satt mittemot mig vid en lunch för ett par dagar sedan.
Det sista ramlade ur henne liksom i förbigående. Det var ett enkelt konstaterande. Hon till och med skrattade åt faktumet. Fast hennes ögon sa mer. Jag smakade på hennes ord en stund. Här satt jag framför en ung, färgstark tjej, som flytt från sitt hemland på grund av oro och krig. Hur illa hennes minnen skaver kan jag bara fantisera om.

Så här bor de nu sedan några år tillbaka. Hon och hennes familj. I vår lilla stad, som inte bara erbjuder lugn och ro, utan även fred.

Jag har tänkt på det efteråt och perspektivet har förflyttats. Blivit påtagligt annorlunda. Staden vi bor i. En mysig småstad i Sverige, i Europa, i världen. Här kan vi inte bara njuta av skog och mark, le igenkännande åt folk vi möter ute på stan, skratta av lycka av det faktum att bilkön på sin höjd består av fyra fem bilar. Vi kan även gå och stå rakt upp och ner, röra oss fritt utan att gevärskulor viner över våra huvuden.

Så bra att vi sa hej till varandra du och jag. Fastän vi inte kände varandra innan. Vårat möte gav mig en påminnelse om att allt egentligen är jättebra. Alltid. Även dagar då morgonen börjar i fel ände. Dagar då jag muttrar över att jag är sen till jobbet, att sommaren för kort, att vintern är för lång...

Tänk att ett enkelt \"hej\" kan öppna vägen till nya viktiga ögonblick.