Kakan åts upp
lät mig vaket avskala mig från stark till fridlyst.
Tog jag mitt mod, viskade slut,
kastar instinkten mig i spegeln, krashar rutor i smulor.
Hur du allt fortare går tvärsöver bittersnår
minns alla jävla gånger du naket lade ut ett sista utbrott
Om att aldrig vända till snaran som efterträder vägen, jag efterblivet letat mig till
som inte blev våran,
ådran är sann nog,
Ge fan i att vända ryggen till!
Vid detta tillfälle har tiden stannat och jag befinner mig bortom jordiska känslor och avunder i folkskårans hetsbor..


..knuffas jag ner på marken av Da Vincikodens bokstavliga etikett
Ja.. jag känner pirret nära min exism, ur sikte från all rivalitet
Om att allt inte handlar om vad som är mitt, påsytt och fastspikat sårigt.
Du känner enbart att du finns och glädjer andetagen träden andas in.
Du går inte längre på tid, utan på känsla, att vara en individ
Där satt du , jag med.
Jag kramade ett foster i björntröja och grät ut allt som tyngde ner mig över jordens graviditet.
En lycka att lyssna till det innersta, befinnelse av en Oförklarligt tystnad.
Att låta träden tala, tröstande dansa kring våra skyldiga, tilltrasslade nystan.
att Vara,
ordblindhetens talan, Människan!
Helt plötsligt får vi uppenbarelsen så klara.

Så jag spolar tillbaka spegelns krashande ton, låter instinkten jaga rätt människa och person.
För jag har gett dig min tid, du har gett mig ingenting mer än namnet på att bli fysiskt labil.
Du är bekräftelsen fylld av mina tomma hål.
När du gav mig bitvis sannerlig lycka, ville jag bara ha mera då.
Jag har fått nog av träslitarens träsmak,
ålderdomhemmets bakslag och hamburgaresturangens avsmak.
Så jag gräver mig ur stadens trygghet och får nu detta avklart.
Jag knuffas ut ur hemmets bo. lär mig flaxa, sparkas, flyga till ett hem att stanna i, spara och fylla dom tomma hålen med lycka
Stärkra min kraft
Bara Jag, inte vi ...