Tre saker man absolut INTE ska göra på psyk del 7
1. Fråga någon om något (sekretessen, såklart)
2. Skrika
3. Börja prata om att jättekaniner styr världen

Nu är det skrik, skrik, skrik någon håller p att gå sönder, någon håller på att vilja ge upp kampen, den vi alla försöker strida, men man orkar inte alltid.
Man orkar inte alltid bara sitta snällt och tyst i sin säng utan att göra något, ibland måste man, ibland blir demonernas skrik för höga och impulserna för svåra att styra.
Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill trösta. Jag vet vad hon går igenom, jag vet hur det känns, men jag är ju patient och då år det inte att jag ska trösta eller hjälpa. Det är ju sekretess.

Andhämtningen blir ryckvis och det känns som att syret är på väg att ta slut, att det inte finns längre att det är förbjudet gör mig att andas. Att få ta en del av. Skriken ekar i korridoren dom skriker, skriker, skriker, skriker och ångesten pumpas i blodet utan att vilja försvinna. Den utomkroppsliga känslan, den som gr att det känns som att man flyger två meter oavnnför sin egen kropp, inte närvarande inte där liksom. Utan borta. Borta i något annat land någon annanstans där allt är tyst och fridfullt.

Tankarna bara virvlar och an vet vad man vill göra, man vet exakt vad man vill göra. Men man får inte, man kan inte. Det får bara INTE hända, det går inte att ge upp kampen nu, att sluta kämpa fr bara lite ångest, det går INTE.

Man hör dom där stegen i korridoren, prasslet och rasslet och man vet, men vet vad som är på väg att hända. Det går inte att beskriva den skräck som väller upp inom en som är värre än ångesten och paniken.

Nä hon väl hade börjat skolan var hon införstådd i att hennes händer inte var som alla andras, men om då också hade vetat att hennes tankar och hennes inre inte heller var som alla andras, kanske hade det här förhindrats. Kanske att hon inte suttit i sjukhussängen idag. Fast det vet man ju inte, det kunde ha blivit likadant i alla fall.
Hon hade fyra småsyskon, som hon avgudade och älskade mer än någonting annat på hela jorden, men det vågade hon aldrig säga. Hon vågade aldrig visa dom sin kärlek på riktigt.
Pojkarna i skoan var inte heller så snälla mot flickan, en utav dem s att hon smittade och ville inte röra henne för att han var rädd för att få likadana händer som hon. Hon visste hela tiden att det var inte sant, men hon blev ändå ledsen över vad pojken sa.

Flickorna i klassen, dom var ju bara sju och resten killar, lekte att dom hade hästar och red runt på dom på skolgården Det var en väldigt rolig lek fram tills att en utav klasskamraterna ramlade och stukade foten, då sa deras lärarinna att dom inte fick fortsätta på samma lek utan var tvungna att hitta på något annat för hästleken ja, den var alldeles för farlig.

skuggor som blir till skepnader i mörkret
bilder av sådant man egentligen inte borde se
dom framviskande meningarna och orden som du egentligen inte borde höra
betong över bröstet gör det omöjligt att andas
alla texter, bilder, målningar, allt dras ner för att sedan förstöras
För lyckan finns inte kvar och den kommer aldrig mer tillbaka
När golvet försvinner under fötterna och det känns som att man faller, bara faller
Ljudet är borta för jag kan knappt förstå vad folk säger
När tak blir golv och golv blir tak och du sitter bar där och känner förändringen
bara ligga ner och gråta låta det svarta dra för man äe änå redan så svag

Förlamad av ångesten som har blivit min vän