I bland kan en minut
kännas som en evighet

När man väntar på något
eller någon,kan allt kännas
det går inte fort nog

Då blir pressen och stressen,
en känsla av att allt tar en
evighet

Tänk på tiden här och nu,
lev och lär ta till vara på
den tid,som givits dig

Evighetens timme slår sina
stilla slag,för både dig och
mig

Så ta det lugnt,stanna upp
tänk efter, varför så bråttom
all jäkt all stress,är det mödan
värt

En gång i en tid för länge sedan,
sprang jag ville helst vara över
allt samtidigt

En dag kom frågan,vet du vad du
håller på med?

Jag trodde jag visste,men jag
visste inte,en dag blev det stopp,
min själ min kropp sa i från

Där låg jag utslagen,allt jag gjort
allt jag trott betytt så mycket,var
i andras ögon inte värt något

Jag blev nästan helt ensam,inte
många brydde sig,frågade hur
jag mådde

Det var då han kom,han som hjälpte
mig hitta tillbaka till mig själv,till min
tro som fanns inom mig,men i min
brådska att vara alla tillags,inte
ägnat tid till stillhet ro och eftertanke,
som så väl behövdes

Tron fanns Han hade inte övergivit,
det var jag som inte sett, inte förstått,
Han hade sett mig,jag lärde mig att
brådska är lika farligt som att röka

Så när en minut känns som en evighet,
så låt den göra det,låt själen finna ro
i stillhet och eftertanke

anits 5 juni 2008